Första året i Sverigedemokraterna.

Det dröjde inte många dagar efter att jag betalat in min första medlemsavgift för medlemskapet i SD innan jag blev uppringd av Kenneth Sandberg från Kävlinge. Det var första gången som jag pratade med någon från Sverigedemokraterna. Jag visste heller inte vad mitt nya medlemskap skulle innebära och leda till. Tanken fanns i bakhuvudet att om det visade sig att det var bra, vettiga och förnuftiga personer inom SD så skulle jag även kunna engagera mig för partiet och inte bara vara en passiv medlem.

     Jag förstod att den bild som media ville måla upp av partiets företrädare var en falsk och ”politiskt korrekt” bild, som avsåg att misskreditera partiets företrädare och måla ut dem som främlingsfientliga eller rent ut sagt som rasister/nazister. Men jag insåg också att det sannolikt fanns rötägg med rasistiska uppfattningar bland medlemmarna och framförallt bland sympatisörer. Men för att få svar på alla dessa frågeställningar så gick det inte att bara läsa kvällstidningarna eller för den delen propagandan från Sverigedemokraterna. Som vanligt är det bara genom den hårda vägen som det går att få de rätta insikterna och insynen i vilka som var medlemmar i partiet. Jag måste bli medlem i partiet för att själv se och uppleva saker och ting med egna ögon och öron. Var SD ett parti som skulle passa mig? Eller var det bara ett gäng rasister eller skinnskallar som endast bytt bomberjackor till  kavaj/kostym från Dressman, som media och inte minst public service ville göra gällande?

    Efter det första samtalet återkom Kenneth Sandberg ganska snart med en inbjudan till ett medlemsmöte i Växjö på Scandic hotell söndagen den 27 februari 2005. Jag var delvis tveksam till att åka på mötet men samtidigt nyfiken på att se vilka personer som kom till mötet. Idag har jag glömt vilka som var närvarande på mötet förutom Kenneth Sandberg. Men jag kommer ihåg en man väldigt väl och hans mycket ovårdade och rasistiska språk. Jag såg att andra personer skruvade lite på sig och inte var bekväma med mannens grova uttalanden om invandrare men ingen stoppade honom eller helt enkelt slängde ut honom från lokalen.

    Kenneth Sandberg gick igenom en presentation av SD och informerade om verksamheterna på det lokala planet. Jag förstod snart att Kenneth Sandberg var en verklig eldsjäl för partiet och att han visste vad han pratade om efter sin tid som anställd på Invandrarverket. Jag lyssnade mest och iakttog övriga deltagare på mötet. När jag körde hem till Kalmar efter mötet var det med blandade känslor. Fanns det fler personer med samma språkbruk? I så fall stämde mediabilden av partiet och det var bara att konstatera att SD inte var något för mig.

16

Men samtidigt upplevde jag flera personer som väldigt balanserade och förnuftiga även om de inte sa så speciellt mycket under mötet men jag pratade med flera vid fikapausen.

    Den kvällen kunde min tid i Sverigedemokraterna varit slut! En väldigt kort tid, men så blev det inte. Sent på kvällen ringde nämligen Kenneth Sandberg och beklagade att den här mannen varit med på mötet i Växjö. Mannen skulle plockas bort som medlem och informeras om att han inte var välkommen inom SD. Ett snabbt och korrekt agerande från Kenneth Sandberg enligt min uppfattning och därmed förändrades min syn på partiet för andra gången samma dag och jag tänkte därmed ge partiet en andra chans. Jag såg eller hörde aldrig något mer om den rasistiska mannen från mötet i Växjö.

Några veckor senare ringer Kenneth Sandberg igen. Han vill då nominera mig som ombud från Kalmar län till partiets riksårsmöte i Norrköping i maj 2005. Som jag förstod det fanns det väldigt få aktiva medlemmar i Kalmar län. Lite omtumlande men samtidigt en bra möjlighet att utforska partiet och dess medlemmar. Efter diskussion om vad det innebar att vara ombud så samtyckte jag till att åka till Norrköping som ombud, det skulle bli spännande att få delta på riksårsmötet och träffa och lyssna på partitoppen. Jag hade då ingen aning om att det väntade en strid om vem som skulle väljas till ordförande och partiledare på riksårsmötet. Mikael Jansson eller Jimmie Åkesson.

     I slutet av april eller närmare bestämt den 27 april 2005 kallades jag till ett möte med övriga ombud från Kalmar län inför riksårsmötet. Vi träffades hemma hos Johan Pettersson i Västervik, där jag för första gången träffade Richard Jomshof som höll i mötet. Jag kommer bara ihåg att Åke Möller och Johan Pettersson var med från Västervik men också Mattias B Johansson från Oskarshamn. Huruvida Mattias B Johansson var ombud eller inte kommer jag inte riktigt ihåg eller om han då bara var medlem i SDU. Richard Jomshof gjorde ett väldigt bra intryck under mötet och jag fick omgående ett stort förtroende för Richard. Jag kände att vi var på samma våglängd i många frågor och att vi förstod varandra bra.

17

     Under den här tiden var jag hårt engagerad i arbetet på konsultföretaget Benima och Arlas jätteprojekt med en helt ny mjölkpulverfabrik i Vimmerby. Jag jobbade i stort sett varje dag i Vimmerby med programmering och driftsättning av spraytorkar och indunstare med kringutrustningar. Ett projekt som startade redan i januari 2004 för min del med att jag jobbade mer eller mindre hela 2004 i Köpenhamn hos de danska leverantörerna av processdatorer och maskinutrustning till mjölkpulverfabriken. Det blev många övertidstimmar i projektet, betydligt mer än vad lagen tillåter men jobbet måste göras. Det var stora pengar inblandade i investeringen som låg på närmare en miljard kronor för Arla. Samtidigt var det ett väldigt roligt projekt med många trevliga och bra arbetskamrater från Rockwell i Danmark, GEA i Danmark och från Arla i Vimmerby. Flera hade jag träffat i ett tidigare projekt hos Arla i Visby. Vi hade även fyra medarbetare från Indien. Två av dem fick smeknamnen Mr Copy och Mr Paste då de jobbade väldigt mycket med att kopiera programdelar mellan produktionslinjerna. Indierna var en grupp i gruppen och jag skulle kunna berätta många dråpliga episoder om dem.

      Enligt mina dagboksanteckningar hann jag med att dela ut flygblad i Vimmerby under kvällarna efter jobbet på Arla. Än så länge var det ännu väldigt få som kände till mitt nya engagemang för SD. Jag hade dock känt av några av danskarna i projektet och hur de såg på Dansk Folkeparti och partiledare Pia Kjaersgaard, men de var väldigt försiktiga med att diskutera politik. Det blev dock bättre ju längre tid vi jobbade tillsammans och när de fick kännedom om mitt engagemang i SD.

      Lördagen den 7 maj 2005 öppnade Riksårsmöte för Sverigedemokraterna i Louise De Geer konferenscenter i Norrköping. Det var lite nervöst att kliva in i lokalerna då jag inte kände någon utan bara träffat de från Kalmar län vid bara något enstaka tillfälle. När jag kom till riksårsmötet hade jag fortfarande inte bestämt mig för vem jag skulle rösta på som partiordförande och partiledare. Jag minns hur Björn Söder med flera delade ut en pin med en bild på Jimmie Åkesson till de ombud som redan hade bestämt sig för att rösta på Jimmie. Jag tog emot en pin men stoppade den i kavajfickan då jag ännu inte tagit ställning i valet av ny ordförande. Enligt mina dagboksanteckningar från riksårsmötet blev det ganska hetsigt på grund av ett smutskastningsbrev som delats ut innan mötet. Debatten mellan Mikael Jansson och Jimmie Åkesson blev också hetsig. Jansson tappade humöret en gång under debatten och svor från talarstolen i ett replikskifte och det avgjorde faktiskt mitt val av partiledare. SD kunde inte ha en partiledare som inte kunde kontrollera sig själv till ett hundra procent. Det lugnet hade Jimmie Åkesson och det har han visat prov på i många debatter senare. Jimmie Åkesson fick min röst i den slutna omröstningen som följde på debatten. Jimmie Åkesson fick 91 röster och Mikael Jansson 50 röster.

18

Jag har aldrig haft anledning att ångra att jag röstade på Jimmie Åkesson, även om jag idag inte är helt överens med partiet i flera politiska frågor. Under dagen fick jag också möjligheten att träffa medlemmar från hela Sverige och i min dagbok skriver jag att jag inte upplevde några personer med tokiga eller avvikande åsikter på något sätt.

     I Kalmar och Kalmar län fanns vid den här tiden ingen aktiv verksamhet inom SD. Det fåtal personer som var medlemmar och aktiva i partiet kunde räknas på ena handens fingrar. Jag blev därför senare även inbjuden att delta i medlemsmöten i Växjö. Möten som hölls hemma hos en kvinna vid namn Marianne Danielsson, det brukade komma 5-10 personer från Kronoberg och Jönköpings län. En av de som brukade delta var Sven-Evert Gunnarsson från Värnamo. Han är fortfarande aktiv i partiet och jag brukade alltid prata några ord med honom vid alla partiets aktiviteter senare och under alla år fram till idag. En mycket trevlig man som tyvärr utsattes för ett väldigt fult angrepp på sitt företag från socialdemokraterna i Värnamo, iscensatta av riksdagsledamoten Carina Hägg. Vid ett av dessa möten i Växjö fick jag 1500 st av flygbladet som börjat kallas för ”Lejonkungen”, det vill säga Lars Leijonborg från Folkpartiet. De infobladen delade jag ut i Vimmerby och Kalmar.

     Både Kenneth Sandberg och Anna Hagwall som fanns med på flygbladets baksida har senare tvingats bort från partiet av partiledningen. Två eldsjälar som var med och ställde upp i en tid då det inte var så lätt att vara Sverigedemokrat, utan det krävdes uppoffringar på det personliga planet. Inte minst inom familjen, släkten och vänner. Att ställa upp med både bild, namn och bostadsort var inte något som så många var villiga att göra vid den här tiden.

    I samband med att jag under 2019 informerade om mitt bokprojekt på min blogg så fick jag en kommentar på bloggen från Kenneth Sandberg med hans syn på vad som hänt mig vid uteslutningen och hur han kom ihåg de första åren inom Sverigedemokraterna.

19

Kenneth Sandberg hade dock lite fel om tidpunkten för mitt inträde i SD men jag uppskattar att han skriver om hur han upplevde mitt engagemang och situationen på den tiden. Kenneth Sandberg drev en ganska tuff linje gällande invandringspolitiken.

    Jag deltog inte i partiets nationaldagsfirande i Växjö den 6 juni 2005, på grund av att mina barn med sina sambos kom till mig för att ha vårt egna nationaldagsfirande. Kvällen innan firandet hade partiet ordnat med en fest i en föreningslokal i Rottne utanför Växjö. På kvällen angreps festen av ett 15-tal maskerade vänsterextremister, beväpnade med järnrör, knivar, yxor och pepparsprej/tårgas. Flera bilar slogs sönder och 17 sverigedemokrater skadades. Händelsen tystades ned i media och journalisten Niklas Orrenius på Sydsvenskan insinuerade senare att SD själva hade iscensatt det hela. En helt absurd anklagelse som han flera år senare bad om ursäkt för, han hade sannolikt drabbats av dåligt samvete. Om jag deltagit på den festen och blivit utsatt för ett sådant våldsamt överfall vet man aldrig om jag hade hoppat av eller om jag hade blivit ännu mer övertygad Sverigedemokrat. Jag tror dock på det senare om jag känner mig själv rätt.

     Nästa steg i min utveckling inom SD blev att jag började skriva insändare i de lokala tidningarna. Detta innebar samtidigt att jag skulle bli en offentlig person och talesperson för Sverigedemokraterna i Kalmar. Jag tror att media och lokalpolitiker från 7-klövern hade varit väldigt glada och nöjda över att det inte funnits några Sverigedemokrater tidigare i Kalmar. Så när jag började göra min röst hörd på allvar i Kalmar möttes jag av en hel del påhopp men också av en total tystnad, inga repliker eller genmälen. Taktiken på riksnivå var ju att SD skulle isoleras och tystas, den taktiken gällde även på det lokala planet. När jag tittar tillbaka i mina tidningsurklipp så tror jag att min första insändare i Barometern publicerades den 14 juli 2005. Här är troligen min första insändare, dock utan partibeteckning. Nu kommer jag inte ihåg om det var så jag skrev under den utan partibeteckning, på grund av att Barometern inte publicerade insändare med partibeteckningen SD.

20

Jag kommer ihåg att det var lite nervöst och oroligt att skriva en insändare och skicka in den till tidningen. Vänsterextremisterna var mycket aktiva mot Sverigedemokraterna vid den tiden och AFA, Anti Fascistisk Action, var aktiva även i vår region. När insändaren publicerades visste jag att hoten kunde komma från vänsterextremister. Något som jag skulle utsättas för  senare. Det tragiska är att mycket av det jag skriver i insändaren gäller fortfarande idag, snart 15 år senare. Utvecklingen har stått mer eller mindre stilla, medan Sverigedemokraterna vuxit år från år.

    I september 2005 var det val till Svenska kyrkan. Jag fick 1000 kyrkovalstidningar som jag bladade med valsedlarna, för att sedan delas ut i Kalmar. Idag är det intressant att läsa namnen på valsedeln till kyrkomötet.

Flera av namnen återfinns idag i Sveriges riksdag eller har suttit tidigare mandatperioder, medan flera personer har lämnat partiet eller till och med blivit uteslutna från partiet. Gabriella Johansson heter idag Gabriella Hedarv och Margareta Sandstedt skulle bli Margareta Larsson och är Louise Erixsons mamma och skulle bli Jimmie Åkesson svärmor. En episod som inträffade under kyrkovalet kommer jag fortfarande väldigt väl ihåg. Jag hade tagit på mig ansvaret för att köra ut valsedlarna till alla  vallokalerna i församlingarna inom Kalmar, Nybro och Torsås kommuner. Det var dock många inom Svenska kyrkan som var väldigt kritiska till SD och därför kände jag mig både lite obekväm och orolig när jag skulle åka ut till pastorsexpeditionerna med valsedlarna. Det gick väldigt bra på en rad ställen även om mottagandet var långt ifrån hjärtligt, på de flesta ställen så uppträdde personalen i varje fall korrekt och artigt. Men så kom jag till pastorsexpeditionen i Arby, söder om Kalmar. I lokalen fanns både en kanslist och prästen Magnus Sollersten. När jag presenterad mig och framförde mitt ärende fick prästen Magnus Sollersten ett utbrott, där jag skälldes ut efter noter och jag och partiet kallades för både rasister och

21

nazister och att han minsann var gift med en kvinna från ett annat land och att jag och SD ville kasta ut hans fru från Sverige. Därefter blev jag mer eller mindre hotfullt utmotad från pastorsexpeditionen och fick inte lämna några kyrkovalsedlar.

     Jag var nog lite chockad när jag satte mig i bilen. Jag bestämde mig för att ringa upp ansvariga för kyrkovalet vid stiftet i Växjö och berätta vad som inträffat och vilket bemötande jag fått. Efter samtalet började jag sedan köra tillbaka mot Kalmar men jag hann bara köra några kilometer innan min telefon ringde. Det var prästen Magnus Sollersten som ringde och nu var han minst sagt len i munnen och ångerfull och bad om ursäkt för sitt beteende, så jag kunde vända tillbaka till pastorsexpeditionen och lämna kyrkovalssedlarna. Jag anmälde givetvis händelsen till partiet men vad jag kommer ihåg så hörde jag aldrig något mer om händelsen. Huruvida våra valsedlar fanns tillgängliga på valdagen kontrollerade jag dock aldrig.

     Några år senare (2008) fick prästen Magnus Sollersten sparken/utköpt från Arby församling på grund av hans uppträdande och beteende. Det kostade dock församlingen 510 000 kronor att bli av med prästen enligt uppgifter i media. Jag blev inte det minsta förvånad över att han fick lämna sin tjänst.

Kyrkovalet den 18 september blev ändå en framgång och partiet fördubblade sina mandat i kyrkomötet, från två till fyra mandat. Tre kvinnor och en man tog plats i kyrkomötet för Sverigedemokraterna. I valet till Växjö stift tog partiet sitt första mandat i historien. Jonny Evaldsson från Bockara blev  distriktets första ledamot i stiftsfullmäktige.

      Under valrörelsen skrev jag flera insändare med koppling till kyrkovalet men lokaltidningarna stängde dörren helt och hållet för mina insändare angående kyrkovalet. Från början av augusti fram till valdagen publicerade lokaltidningarna inte en enda av mina inskickade insändare. Då förstod jag hur motarbetade Sverigedemokraterna var och att media inte var fullt så demokratiska som de låtsades att vara. Det fria ordet gällde bara de med rätt partifärg, i synnerhet de med någon röd nyans. Eftersom insändarsidorna uppenbarligen var stängda för Sverigedemokraterna så skickade jag istället ett brev till Barometerns ledarsida efter kyrkovalet med mina reflektioner och till min stora förvåning publicerades det den 26 september på ledarsidan, en vecka efter kyrkovalet. Läs och häpna.

     Jag fick också ett ganska oförskämt svar från den dåvarande politiske chefredaktören Per Dahl. Per Dahl blev senare politiker för Moderaterna i Kalmar under mandatperioden 2014-2018.

22

Jag började under kyrkovalsveckorna allt mer och mer fundera över hur jag skulle nå ut till alla väljare. Alternativet till insändare var om man inte hade några större ekonomiska resurser att göra egna flygblad och själv dela ut i brevlådorna.

23

Men det var både kostsamt, då jag fick ta egna pengar, och tidskrävande. Däremot hade internet börjat bli mer och mer vanligt och många hade skaffat sig en hemdator, några smartphones eller surfplattor existerande inte 2005. Många hade också börjat skaffa egna webbsidor för att profilera sig med varierande syften. Det skulle med andra ord vara mycket bättre om väljarna kom till mig istället för att jag skulle söka upp alla väljare. Att skapa en egen plattform på internet började så sakta gro allt mer i mitt bakhuvud. Under augusti månad skapade jag därför en webbsida där jag började lägga upp alla insändare som jag skickat in till lokalmedia men som inte publicerades. Jag försökte på olika sätt marknadsföra min webbsida på internet men det var ingen lätt sak att få upp besöksantalet. Jag vill minnas att jag bara hade ca 50-60 besökare på min webbsida varje vecka.

     Jag hade dock under en tid följt journalisten Kurt Lundgrens webbsida eller den nya formen med en blogg. Han startade sin blogg i januari 2005 för att göra reklam för sina böcker men från våren 2005 började Kurt skriva även andra intressanta inlägg om historia och inte minst med politiska inslag. Med tiden blev bloggen mer eller mindre helt politisk med reflektioner på både den lokala politiken, som rikspolitiken men även blandade med insiktsfulla krönikor och rena skrönor. Kurt Lundgren var en frispråkig journalist som vad jag förstod skrev som frilansjournalist främst för Ölandsbladet och Kalmar Läns Tidning. Hans bloggsida hade namnet ”Östra Ölands fria horisont”. Ett mycket fyndigt namn på en mycket bra bloggsida och ett namn som förstods av de personer som vandrat längs Ölands östra kuststräckor och upplevt vidderna ned mot Östersjön och horisonten. Tyvärr gick Kurt Lundgren bort i mars 2009, bara 64 år gammal, en stor saknad för alla hans läsare. Men hans blogg finns fortfarande kvar på nätet med många minnesvärda inlägg, inte minst hans batalj med EXPO sedan de pekat ut Kurt Lundgren som islamofob. Även jag pekades ut av Expo som islamofob, i samma artikel. Jag går fortfarande in och läser lite på bloggen när jag behöver friska upp minnet om händelser åren 2005-2009. Många minns säkert Kurts blogginlägg om socialdemokraten och muslimen Nasim Malik från Kalmar som fått en skinkmacka av SAS, vilket gjorde att Nasim Malik anmälde SAS för kränkning.

http://kurtlundgren.webblogg.se

Kurt Lundgren var en stor inspirationskälla för mig och hans sätt att använda internet som en möjlighet att sprida information och politiska ståndpunkter fick mig att inse att det kunde vara en väg framåt även för mig.

24

Jag träffade Kurt Lundgren ett antal gånger och diskuterade både politik och hans bloggande. När jag sedan själv kom igång med min blogg på samma bloggportal som Kurt Lundgren så länkade Kurt vid flera tillfällen till mina bloggposter och kommenterade mina avslöjanden. I och med att Kurt Lundgren vid den tiden hade ca 6 000 besökare varje vecka på sin blogg så fick jag väldigt mycket reklam och nya besökare på min blogg tack vare Kurt Lundgren. Att som journalist redan 2006–2007 länka till vad en sverigedemokrat skrev på sin blogg och dessutom i försiktigt positiva ordalag sågs säkert inte med blida ögon av etablissemanget och Kurt Lundgren fick säkert ta en hel del kritik för detta men Kurt Lundgren gick alltid sin egen väg. En mycket unik person och omtyckt journalist, författare och sanningssägare av folket.

Personligen kände jag mig ganska trött både fysiskt men speciellt psykiskt efter min entré i partiet och den påfrestning rent mentalt som kom genom dels publicitet i media men också den press jag satte på mig själv. Även om lokalmedia försökte frysa ut mig, så fanns ändå en psykisk stress i bakhuvudet och en oro för vad som kunde komma varje dag när jag öppnade tidningen, oavsett om det gällde en nyhetsartikel eller ett påhopp på insändarsidan. Ovan på detta hade jag jobbat väldigt hårt med Arlas nystartade mjölkpulver fabrik i Vimmerby. Det hade blivit många, många övertidstimmar de senaste två åren. När projektet gick in i en lugnare fas under oktober kunde jag ta ledigt under två veckor och passade då på att ta en vecka på Madeira för att kunna vila upp mig och samla nya krafter.

     Den 20 november 2005 blev jag sedan för första gången farfar till en flicka, Alva. Då tog ungdomstiden slut, nu blev jag farfar och då är man gammal. Samtidigt var det lite svårt att se min egen son som nybliven pappa. Det var ju inte länge sedan som han var en liten pojk. Varför känns farfar alltid äldre än morfar? I varje fall har jag alltid upplevt det så. Beror det på att min egen farfar Hjalmar var så mycket äldre än min morfar Einar? Skillnaden var ca 20 år.

25