Valet 2010 och starten i riksdagen

Jag fick däremot delta på en ”chatt” hos Barometern där deras läsare kunde ställa frågor till mig och jag fick svara direkt under en hel timma. Fantastiskt! Det till och med annonserades om chatten i förväg. Men eftersom Barometern haft alla de andra gruppledarna från kommunfullmäktige kunde de ju inte utestänga enbart SD:s gruppledare.

När det gällde frågor som rörde riksdagspolitiken fick jag dock aldrig vara med på något sätt i media, trots att jag fanns på riksdagslistans 21:a plats. Det handlade enbart om de sju riksdagspartierna och deras företrädare i länet. Detta trots att flera opinionsundersökningar visade att jag mycket väl skulle kunna bli riksdagsledamot för SD den 19 september.

Sista veckan i valrörelsen blir kaotisk med alla påhopp. Det ena värre än det andra. Jag kan inte kommentera alla men det mesta finns fortfarande att läsa på min blogg. Det mest dumma var nog när en journalist från Östran ringde upp mig angående partiets obligationer som medlemmar kunde köpa för att stödja partiets valrörelse. Så här skrev jag på bloggen.

 ”Östran tar nog ändå priset idag! Jag blev uppringd av en journalist från tidningen som undrade om jag gått med i det medlemslån som partiet erbjudit medlemmarna. En obligation som kostar 5000 kronor och kan ge en bra avkastning vid ett riksdagsinträde. Partiet beslutade att sälja max 1000st obligationer, vilket skulle ge 5 miljoner kronor till valbudgeten. För det första har Östran inget att göra med detta. Vilket jag med kraft betonade. Sedan menade journalisten att jag då även kunde göra en ekonomisk vinst vid ett riksdagsinträde och dessutom bli riksdagsman. En dubbelvinst enligt journalisten. Vilket han tydligen menade vara omoraliskt eller fel på något sätt. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta.
      Detta medlemslån anmäldes av någon till finansinspektionen, som granskade lånet och som sedan gav klartecken till detta medlemslån och dess upplägg. Jag undrar om Östran också anser att det är fel om en politiker spelar på att hans block eller parti skall vinna i valet. Det finns ju flera spelbolag som haft olika odds för detta. Tänker Östran ringa runt och kolla detta bland alla politiker? Dessutom undrar jag om Östran kommer redovisa var Socialdemokraterna och Vänsterpartiet får sina inkomster ifrån. Snacka om att leta efter halmstrån hos Östran. Jag gissar att dessa tidningsmurvlar letat sig fördärvade för att hitta något som de kan anklaga mig för men nu kammat noll.
   

Valdagen blev en stor och spännande dag och jag nöjer mig med att återge vad jag själv skrev på min blogg.

128

”Jag kan meddela mina läsare att allt ser ut att ha gått väldigt bra tillväga i vallokalerna i Kalmar. Vill samtidigt passa på att tacka för alla lyckönskningar och varma ord jag mött ute vid vallokalerna och på stan och inte minst alla kommentarer på bloggen. Jag har fått en del verkligt trevliga kommentarer där moderata väljare vänt Fredrik Reinfeldt ryggen efter hans plumpa uttalanden om SD och istället röstat på SD. Skall ut en sista vända och kolla mina vallokaler innan vi börjar med förberedelserna inför vår lilla valvaka i Kalmar. Återkommer framåt kvällen med några förhoppningsvis glädjande kommentarer. Har haft fjärilar i magen mest hela dagen!”

På morgonen efter valet skrev jag följande kommentar.

”Först vill jag tacka alla som lagt en röst på Sverigedemokraterna och som genom detta gjort den 19 september 2010 till en historisk dag!

Sammanräkning igår kväll var verkligen spännande! När Alliansen under en stund hade egen majoritet med 175 mandat var det lite tråkigt och då hejade vi på de rödgröna under några minuter, nästan så man skäms idag. Men allt löste sig till slut. Jag vill dock invänta valmyndighetens slutgiltiga resultat innan jag ser mig själv som riksdagsman. Inte minst Stellan Bojerud kan ha fått väldigt många kryss. Intervjuerna avlöste varandra igår kväll och även en bit in på natten. Telefonen började dessutom ringa och sms strömma in tidigt idag på morgonen. Så jag känner mig faktiskt ganska sliten eller rättare sagt väldigt trött. Det var inte lätt att somna i natt, vet faktiskt inte om jag egentligen sov särskilt djupt eller om jag bara slumrade.
      Det roligaste telefonsamtalet på morgonen var en kvinna från Arjeplog. Det var ett helt gäng som vill bli medlemmar i SD och dra igång en SD-grupp där uppe i norr. Jag tror att vi kommer se många ringar på vattnet likt detta initiativ under den närmaste tiden. Sedan har jag fått en mängd kommentarer angående övriga partiledares reaktioner på vårt riksdagsinträde under valvakan och de är inte nådiga i sina omdömen. Följande mejl som jag nyss fått sammanfattar detta på ett utmärkt sett.

”Ett strålande resultat. Jag följde valvakan i tv och tyckte att de etablerade partierna uppträdde som odemokratiska ynkryggar. Sverigedemokraternas representanter framstod i sammanhanget som statsmän. Du har verkligen anledning att vara glad.”

Det räcker bara att säga Lars Ohly! Sicken odemokratisk ynkrygg. Nu är vi ett etablerat parti i Sverige som inte kan utestängas på samma lumpna grunder som SVT, TV4 och Sveriges Radio gjort under denna valrörelse. Idag kan vi Sverigedemokrater sträcka på oss än mer och vara stolta över det vi presterat. Nu skall vi vårda detta förtroende från väljarna så att vi kan dubbla valresultatet ännu en gång 2014.”

Valresultatet i kommunvalet blev ändå lite av en besvikelse då vi bara fick 4,55 procent. Men samtidigt gick vi från 1 187 röster till 1 872. En ökning med 58 procent men det innebar inga nya mandat, utan vi stod kvar på två mandat. Det beror på att Kalmar är uppdelat på två kommunvalkretsar.

129

    Enligt uppgift skall vi i ena kommunvalkretsen saknat ca 40 röster för att få ytterligare ett mandat och i den andra skulle vi ha saknat ca 60 röster för att ha fått ytterligare ett mandat i den kommunvalkretsen. Men nära skjuter ingen hare heter det.

130

Riksdagsåren 2010-2014
 

Jag sov inte mycket under valnatten. Kroppen ville inte gå ner i varv. Det var många tankar som for runt i huvudet. Jag hade varit så fixerad vid valrörelsen och allt arbete för att göra valet till en riktig framgång och med målet att SD skulle ta sig in i riksdagen. Att vi sedan skulle gå så bra att vi skulle få hela 20 mandat hade jag inte riktigt bearbetat eller ens funderat något djupare på. Allt mitt fokus hade varit på den 19 september, valdagen, inte tiden efter valdagen. Då hade jag tänkt att jag skulle återgå till vardagen med mitt jobb på ÅF, som jag dessutom trivdes väldigt bra med och jag hade flera projekt igång hos framförallt Arla i Vimmerby. Att jag nu skulle till Stockholm och riksdagen var jag helt enkelt inte mentalt förberedd på. Det kan låta lustigt men så var det. Nu snurrade alla tankar runt i huvudet. Hur mycket måste jag vara i Stockholm? Hur skulle jag samtidigt kunna klara av mina åtaganden mot mina kunder på ÅF? Hur skulle jag kunna trappa ned mina pågående projekt på ett snyggt sätt? Det blev ganska snart mycket oro och en knut i magen. Hur skulle jag kunna fixa allt?

Barometerns Anders Blank intervjuade mig under måndagen på ÅF-kontoret. Det var sannolikt långt ifrån den bästa intervjun som jag gjort men jag hade inga svar på flera av hans frågor. Jag visste inte något om något i den situation som uppkommit och allt var bara ett kaos i huvudet. Redan på måndag eftermiddag kom en kallelse från partiledningen om att jag skulle infinna mig i riksdagshuset på onsdagen vid klockan 13. Det var lite snabbare än vad jag hade tänkt mig då riksdagen inte skulle öppna förrän två veckor senare. Jag var dock inte riktigt säker på om jag var riksdagsman då det slutgiltiga valresultatet inte var klart. Vi hade i det preliminära valresultatet fått 20 mandat och jag stod på plats nummer 21 på riksdagslistan men eftersom Sten Andersson från Malmö avled i augusti så åkte jag upp ett steg till plats nummer 20. Sedan skulle också alla personkryss räknas men sannolikheten var nog väldigt liten att någon skulle kunna kryssa sig förbi mig. Den enda var väl Stellan Bojerud men för stunden var jag en nyvald riksdagsledamot.

Jag bokade en tågbiljett och satte mig på tåget på onsdagsmorgonen, med ganska mycket oro i magen. Nu skulle ett nytt avsnitt i mitt liv ta sin början. Något som jag aldrig hade kunnat tänka mig några år tidigare. Efter tågbytet i Alvesta så stötte jag på Björn Söder som kom från Skåne. Det var skönt att få prata med Björn en liten stund och få lite information.

131

Promenaden från Centralstation till Riksdagshuset kändes ganska overklig. Jag hade dessutom aldrig varit som besökare i riksdagshuset, så det blev första gången som jag klev innanför dörrarna på byggnaden. Efter att jag fått identifiera mig släpptes jag in och trädde in i Bankhallen. Den var fylld av journalister och TV-kameror som uppenbarligen väntade på att de nya ledamöterna från SD skulle komma till riksdagshuset. Som tur var så var jag relativt okänd för riksmedia och knappast någon journalist uppmärksammade att jag kom in i Bankhallen. Jag dröjde kvar en stund för att titta på spektaklet innan SD-gruppen samlades i ett av utskottsrummen. Första dagen ägnades mest åt information om säkerhet och framförallt vår personliga säkerhet. Riksdagens egen säkerhetsavdelning informerade och sedan hade hela gruppen först ett möte med Säpo, som sedan följdes upp med enskilda möten med Säpo där den personliga situationen diskuterades mer i detalj och vilka åtgärder som var aktuella. Säpo var välinformerade. Det var väldigt omtumlande.

     Boendet i Stockholm var ett stort problem den här veckan, då det pågick en stor läkarkonferens och alla hotellrum var uppbokade så vi fick bo vid Zinkensdamms vandrarhem eller stugby. Jag hamnade i en liten fyrbäddsstuga med Tony Wiklander och William Petzäll. Om jag hade varit tillräckligt uppmärksam så hade jag redan den natten förstått att någonting inte stod riktigt rätt till med William Petzäll. Dagen därpå var det dags för information från riksdagsförvaltningen om hur riksdagen fungerar och organisationen, förutom allt annat praktiskt som gällde. Dessutom en rundvandring i alla lokaler. Det var dock fortfarande lite osäkert om partierna inom 7-kövern skulle släppa en utskottsplats till SD i alla utskotten och EU-nämnden. Det fanns socialdemokrater som ville skära ned på antalet platser i utskotten från 17 personer till 15 för att på den vägen utestänga SD från utskotten.

https://www.svd.se/sd-kan-portas-fran-utskotten

Vi var ju nu 20 ledamöter och det skulle förhoppningsvis utses utskottsledamöter till samtliga 15 utskott och EU-nämnden. Det innebar 16 ledamöter, och att därmed fyra skulle bli utan ordinarie plats i utskotten. Det var ganska klart att Jimmie Åkesson som partiledare inte skulle sitta i något utskott och att Björn Söder som partisekreterare och gruppledare inte heller skulle ha någon ordinarie utskottsplats. Det innebar att två andra ledamöter skulle få vara utan en ordinarie utskottsplats. Trots den pågående diskussion om utskottsplatser så hade SD-gruppen ett möte där alla fick skriva upp sina tre önskeutskott på en lapp och rangordna dem. Jag gissar att det sedan var den innersta kärnan, de fyras gäng, som valde ut vem som skulle få vilket utskott. På min lapp tror jag att jag skrev Näringsutskottet, Trafikutskottet och Justitieutskottet men ordningsföljden är jag lite osäker på.

132

Jag informerade även om min lite besvärliga situation med flera pågående projekt på ÅF som måste avslutas på ett snyggt sätt, som inte drabbade ÅF:s och mina trogna kunder. Jag informerade därför Jimmie och Björn att jag inte skulle bli sur om jag inte fick någon ordinarie utskottsplats, jag var ju dessutom nummer 20. Det skulle i så fall underlätta en del för mig att kunna avsluta projekten på ett snyggt sätt. Flertalet av de andra ledamöterna hade en helt annan situation och i praktiken inget annat att ta hänsyn till.

Partierna i 7-klövern insåg så småningom att det skulle bli stora problem i riksdagsarbetet om inte SD fanns med i utskotten. Inför att varje proposition skulle debatteras i plenisalen och voteras skulle de andra partierna inte ha någon koll på hur voteringar skulle utfalla förrän under debatten i kammaren när SD deklarerade sitt ställningstagande. Eftersom SD dessutom var vågmästarparti så skulle det bli extra besvärligt för Alliansregeringen. En situation som knappast var önskvärd ens för SD-hatande statsminister Fredrik Reinfeldt. Därför kom beslutet ganska snart att SD skulle få en plats i varje utskott. Jag blev därmed utan en ordinarie plats i utskotten när fördelningen blev officiell, tillsammans med William Petzäll. Jag blev istället ersättare i Trafikutskottet och Civilutskottet. SD:s laguppställning blev följande från starten.

133

I slutet av veckan blev valmyndigheten klara med sammanräkningen av riksdagsvalet och min riksdagsplats var därmed säkrad.

 Jag fick ganska omgående en inbjudan från landshövdingen i Östergötland, Elisabeth Nilsson, till en arbetslunch på Linköpings slott med övriga riksdagsledamöter från östgötabänken i riksdagen. Jag blev väl mottagen av landshövding Elisabeth Nilsson och övriga riksdagsledamöter. Tidningen Corren var på plats och ställde frågor. Tidningens artikel är dock inte riktigt lika rolig att läsa då de tydligen gått igenom min blogg eller kanske troligare fått en del uppgifter från Barometerns redaktion. Det gällde uppenbarligen att jag skulle smutskastas av Corren, vilket var väldigt tråkigt.

”På Thoralf Alfssons egen blogg kan man dock läsa mer om hans personliga åsikter om  invandring. Som exempelvis i frågan om kostnadsfri simundervisning för kvinnor i Emmaboda simhall:
”Sverige måste vara det land i världen som diskriminerar sin egen befolkning allra mest. Här gäller det att framförallt plundra svenska barnfamiljer på pengar. (…) Nu har islamiseringen till och med nått lilla Emmaboda i mörkaste Småland.”
På bloggen har Alfsson också publicerat namn och bild på en dömd brottsling av utländsk härkomst. Vid tre tillfällen har han enligt Kalmartidningen Barometern tvingats plocka bort saker från bloggen, till exempel en förkortad version av Peps Perssons låt ”Grannen”, som handlar om okunskap inför det främmande.”

Corren 2010-09-24

Vid första KF-mötet efter valet den 27 september var det inte direkt några muntra miner. För min egen del var det ju intressant att se hur övriga ledamöter skulle kommentera vårt inträde i riksdagen och min riksdagsplats. Jag kommenterade det på min blogg och Barometern citerade lite på debattsidan under ”sagt hos andra”.

Det var en av ytterst få gånger som jag citerades på ”Sagt hos andra” till skillnad mot Bo Frank från Växjö som citerades titt som tätt. En som däremot var riktigt sur över att SD nu var ett riksdagsparti och dessutom att jag blivit riksdagsledamot var fotbollsspelaren, Henrik Rydström.

134

I en krönika den 1 oktober i Barometern gick han åter igen till attack mot mig och SD.

”I Kalmar har vi en politiker för detta parti, Thoralf Alfsson, som sagt att ”islam är betydligt värre än nazism” och han blir varken hudflängd, uthängd eller kulsprutehårt kritiserad för ett så djupt omänskligt och ointelligent uttalande. Han blir i stället invald i riksdagen.”

En fortsättning på vårt tidigare ”bloggkrig”. Idag undrar jag om Henrik Rydström har kopplat ihop islam och islamism med ISIS/Daesh, Boko haram, Al-Shabab och andra muslimska terroristgrupper eller om han fortfarande är lika naiv.

Innan riksdagens öppnande blev jag verbalt angripen utanför riksdagen av centerpartiets riksdagsledamot Staffan Danielsson. Han hade tydligen läst Correns smutskastningsartikel efter vårt besök hos landshövdingen Elisabeth Nilsson på Linköpings slott. Min kritik mot islam och jämförelse med nazism hade uppenbarligen retat upp Staffan Danielsson och han krävde att jag skulle ta tillbaka mina uttalanden. Jag kan fortfarande se fotot när Staffan Danielsson kramar sin partikamrat Mahmoud Aldebe efter en TV-debatt, centerpartisten som krävde särlagstiftning för muslimer 2006. Idag undrar jag om hans syn på islam förändrats efter utvecklingen i Mellanöstern och IS-terroristernas härjningar och att Centerpartiet nu har sparkat ut ett flertal muslimer från partiet, däribland Mahmoud Aldebe och hans fru, som praktiserade särlagstiftning och sharialagar som nämndeman vid Solna tingsrätt. (Staffan Danielsson lämnade senare Centerpartiet och representerar nu Kristdemokraterna och blev faktiskt väldigt invandringskritisk, 2026-03-06)

    Placeringen av bänkplats i kammaren/plenisalen var också lite spännande. Vi var många som vandrade ned till kammaren för att se var man skulle ha sin plats. I kammaren sitter man inte partivis, utan ledamöterna är uppdelade på den valkrets man är invald. Eftersom jag var invald på ”östgötabänken” och var ensam sverigedemokrat så skulle jag placeras med någon annan ledamot från Östergötland. Skulle jag placeras tillsammans med centerpartisten Staffan Danielsson? Jag fick socialdemokraten Anna-Lena Sörenson som bänkgranne.

135

Jag tror knappast att hon var särskilt glad över att få mig som bänkgranne men vi respekterade varandra och pratade faktiskt en hel del. Andra ledamöter som placerades tillsammans med en sverigedemokrat vägrade att prata med sin bänkgranne. Framför mig fick jag två moderater. Finn Bengtsson som senare skulle bli en av de argaste kritikerna av DÖ-överenskommelsen och Andreas Norlén som 2018 kom att väljas till riksdagens talman. Bakom mig fick jag miljöpartisten Annika Lillemets och socialdemokraten Johan Andersson. Jag kan väl säga att jag pratade betydligt mer med Finn Bengtsson och Andreas Norlén än vad jag pratade med Annika Lillemets. Vilka märkliga politiska uppfattningar den kvinnan hade. Hon kom senare i konflikt med Miljöpartiets ledning och var med och bildade partiet Vändpunkt, tillsammans med Carl Schlyter och Valter Mutt som också lämnat Miljöpartiet. Partiet ställde upp i EU-valet 2019.

Den 5 oktober var riksdagens officiella öppnande men arbetet i riksdagen började redan den 4 oktober då nya talmän valdes. SD-gruppen beslutade att stödja moderaternas Per Westerberg som talman och att föreslå Mikael Jansson som 2:e vice talman. Vi får givetvis inget stöd för valet av Mikael Jansson men Per Westerberg blir riksdagens talman. Med facit i hand så anser jag att Per Westerberg utförde sitt uppdrag mycket väl under mandatperioden. På bloggen skrev jag följande.

    ”Visst var det lite högtidligt att vandra från ledamotshuset över till riksdagshuset och leta upp sin plats i plenisalen och visst fanns det lite fjärilar i magen. Men jag kunde sitta med ett stort leende mest hela tiden och bara njuta av att vi faktiskt är hela 20st sverigedemokrater eller som Björn Söder uttryckte det från talarstolen, ”Sverigeblocket”. Hans benämning fick det att surra till i plenisalen bland övriga ledamöter.”

Riksdagens öppnande innehöll även en väldigt tråkig händelse. Det började med gudstjänsten i Storkyrkan, med biskop Eva Brunne. När Eva Brunne i sin predikan började tala om rasism, främlingsfientlighet och dessutom mer eller mindre hyllade den vänsterdemonstration som varit dagen innan på Sergels torg, allt givetvis riktat mot det nya riksdagspartiet Sverigedemokraterna.

136

Att hylla de vänsterextremister som attackerat våra torgmöten och våra förtroendevalda politiker, då blev det bara för mycket. Jag kände mig ytterst obehaglig till mods i Storkyrkan och kände mig väldigt utpekad. När jag hörde att det började skrapa i golvet och att någon reste på sig och sedan såg flera av våra ledamöter resa sig, för att i protest lämna Storkyrkan, tvekade jag lite själv men när sedan även Jimmie Åkesson reste sig, så blev det startsignalen för nästan alla sverigedemokrater att lämna ceremonin i Storkyrkan, mitt under Eva Brunnes predikan. Erik Almqvist uttryckte det så här på  twitter.

”Lämnade just Storkyrkan och riksdagens invigning. Vidrigt politiserad kyrka som tar ställning för vänsterextremister.”

Hela riksdagsgruppen var bestörta och ilskan mot Eva Brunne var minst sagt kraftig när vi samlades i vårt fikarum i ledamotshuset efter uttåget från Storkyrkan. Ilskan spillde även över på Svenska kyrkan. Händelsen la sordi på resten av dagen med det högtidliga öppnandet i riksdagen med tal av kungen och Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring. Stämningen lättade väl något  under kvällen med konserten i Konserthuset, med kungliga filharmonikerna men jag var fortfarande på dåligt humör när man läste alla tidningsartiklarna i pk-media under kvällen. Man kan väl säga att SD gjorde entré med buller och bång i riksdagen. Vi visade samtidigt att vi inte skulle acceptera att någon försökte mästra oss. I efterhand har jag givetvis pratat med politiker från andra partier om händelsen och det är mer än en riksdagspolitiker från Alliansen som applåderat vårt agerande i Storkyrkan.

 Det hade även varit en stor palaver när SD skulle få sina arbetsrum i ledamotshuset. Vänsterpartiet ville inte ens dela skrivare med SD, trots att skrivarna var placerade ute i trapphuset. Vänsterpartisterna ville inte riskera att möta en sverigedemokrat vid skrivarna. Vänsterpartiet valde istället att flytta alla sina ledamöter till ett annat hus i riksdagen för att slippa möta SD:s ledamöter. Snacka om att det var sandlådan som gällde för partiledaren Lars Ohly och hans kollegor i riksdagen.

Det delades också ut arbetsrum till sd-ledamöterna. Hur denna fördelning gått till kan man så här i efterhand spekulera över, något som jag funderade över ganska omgående. SD-gruppens arbetsrum hamnade på två olika våningsplan och det var låsta dörrar till våra båda våningsplan, ingen kom in i våra korridorer utan passerkort. För det första var det vakter och inpasseringssystem vid entréerna till riksdagen och sedan även passerkort till våra avdelningar. Vilket skulle vissa sig vara väldigt bra då inga journalister kunde ta sig in till våra lokaler. Våra arbetsrum hamnade i en flygel på plan 4 och 5 i ledamotshuset. Jag märkte ganska snart att det handlade om att ”A-laget” satt på plan 5 och att ”B-laget” hade placerats på plan 4. Det vill säga de  fyras gäng med sina bisittare och hejarklack på plan 5 och övriga på plan 4. Jag tror att ni förstår det när ni ser hur placeringen såg ut i praktiken.
 

137

Fullständigt namn och uppdrag i riksdagsgruppen för alla med arbetsrum på plan nummer 5.

31 Erik Almqvist, riksdagsledamot

32 Per Björklund, partikassör

33 Martin Kinnunen, presschef

34 Mattias Karlsson, riksdagsledamot

35 Louise Erixon, sekreterare

36 Björn Söder, riksdagsledamot o gruppledare

138

37 Jimmie Åkesson, partiledare

38 Linus Bylund, stabschef, Alexandra Brunell, sekreterare

39 Richard Jomshof, riksdagsledamot o chefredaktör SD-Kuriren

40 Daniel Assai, kansliassistent

41 Mikael Waltersson, Kanslichef

42 Sven-Olof Sällström, riksdagsledamot

43 Joakim Larsson, politisk sekreterare

44 Jörgen Fogelklou, politisk sekreterare

45 Konferensrum (gruppmöten)

46 Johnny Skalin, riksdagsledamot

47 Oscar Sjöstedt, politisk sekreterare

48 Kent Ekeroth, riksdagsledamot

49 Eric Myren, pressekreterare, William Hahne, pressekreterare

Jag tror inte de som hade sina arbetsrum på plan 5 upplevde eller förstod det själva men jag upplevde det som att vissa ledamöter och tjänstemän såg en prestige i att ha sitt arbetsrum på plan 5, tillsammans med Jimmie Åkesson och partitoppen. Till viss del placerades ”bunkerfalangen på plan 4. Jag hade inte det minsta problem med att sitta på det betydligt lugnare plan 4. Vårt stora grupprum och mötesrum låg också på plan 5 men vårt fikarum låg på plan 4, alldeles utanför mitt arbetsrum. Det var dock sällan som Jimmie Åkesson syntes till i fikarummet. Jag förstod ganska snart att Jimmie Åkesson föredrog att äta sin lunch i sitt arbetsrum. Jimmie Åkesson var även en sällsynt gäst i riksdagens lunchrestaurang, där ledamöterna ändå hade ett eget rum, med reserverade bord för respektive parti. Jag har inget minne av att Jimmie Åkesson någon gång åt lunch i partimatsalen tillsammans med oss andra. Oftast var det hans högra hand Linus Bylund som köpte matlådor i restaurangen till Jimmie.

     De få gånger som ett arbetsrum blev ledigt på plan 5 så klev ”klättrarna” fram, som satt på plan 4 och gjorde allt för att komma upp sig en våning. Det var ganska komiskt att betrakta det från sidan och se rövslickandet från några riksdagsledamöter och vissa tjänstemän, det belönades också till stor del. Jag återkommer till en sådan ”klättrare” som utmärkte sig ordentligt och som lyckades flytta upp sig till plan 5 efter i härdigt arbete och uppoffringar.

Att sitta på plan 4 innebar säkert att man missade en del korridorsnack och internt skvaller men det var inget som låg för mig. Jag ägnade mig åt mitt riksdagsarbete på mitt arbetsrum och överlät de andra aktiviteterna som inte hade med riksdagsarbetet att göra till de andra och framförallt det yngre   gardet som uppskattade det. Plan 4 såg ut enligt följande.

139

31 Jonas Åkerlund, riksdagledamot

32 Helen Spaak, politisk sekreterare

33 Tony Wiklander, riksdagsledamot

34 Thoralf Alfsson, riksdagsledamot

35 Christoffer Dulny, politisk sekreterare

36 Mikael Jansson, riksdagsledamot

37 Press/Foto

140

38 Lars Isovara, riksdagsledamot

39 David Lång, riksdagsledamot

40 Josef Fransson, riksdagsledamot

41 William Petzäll, riksdagsledamot

42 Carina Herrstedt, riksdagsledamot

43

44 Per Ramhorn, riksdagsledamot

45 Fikarum/kök

46 Julia Kronlid, riksdagsledamot

47 SDU

48

49 Margareta Sandstedt, riksdagsledamot

Christoffer Dulny försvann ganska snabbt upp till plan 5 och rummet övertogs av Stellan Bojerud, de korta stunder han var i riksdagen. Efter att jag lämnat riksdagen så reflekterade jag över vilken betydelse som de olika våningsplanen hade för sammanhållningen i gruppen eller om det saknades något när det gällde ledarskapet. Eftersom jag hade ca 30 års arbetslivserfarenhet från det privata näringslivet när jag klev in i riksdagen så gjorde jag många jämförelser, under de första åren. Jag hade varit anställd av företag som MoDo, M-Real, ABB, Benima och ÅF, där utvecklingsarbete och teamwork var viktiga inslag i personalpolitiken, något som det skulle visa sig mer eller mindre vara fullständigt obefintligt inom SD-gruppen. Det saknades helt i verksamheten och organisationen.

     Jag såg partiledaren Jimmie Åkesson som chef över riksdagsgruppen och gruppledaren Björn Söder som arbetsledare för ledamöterna i riksdagsgruppen. Sedan var kanslichefen både personalchef och delvis arbetsledare för alla tjänstemän, det vill säga i huvudsak politiska sekreterare. Jag tror dock att ganska många personer kände sig ganska utlämnade och ensamma på sina arbetsrum och att ledningen inte tog sitt ansvar för deras arbetsuppgifter eller utveckling. Personalansvaret var på samma sätt, satt på undantag och styrningen var minst sagt minimal. Men så blir det antagligen med unga personer, utan arbetslivserfarenhet som skall leda en stor grupp på ca 40  personer. Nu fäste jag själv inte så stort avseende vid detta men jag funderade även över hur alla de yngre personerna egentligen upplevde situationen som anställda av SD på riksdagskansliet. För många var det säkert första riktiga arbetsgivaren.

141

   

En anställning som förvånade mig var Alexandra Brunell som blev Jimmie Åkessons sekreterare. Hon var endast 20 år gammal och uppenbarligen en Stureplansprofil om man fick tro skvallerpressen men utan erfarenhet. Jag vet inte det egentliga syftet med anställningen men Alexandra startade bloggen Parliament princess, som skulle skriva skvaller om det som hände i riksdagshusen. Den fick en del uppmärksamhet men bloggen blev ganska snart en flopp och uppdateringarna mer eller mindre upphörde. Så här i efterhand kan jag undra över vilka meriter hon anställdes på. Var hon flickvän eller bara ett nöje åt någon med makt inom partiet eller bara vän med Louise Erixon? Alexandra Brunell försvann till USA tror jag, bara något år senare.

    Jag fick också fira min 53-årsdag i riksdagen den 13 oktober. Vid gruppmötet sjöng alla ”Ja må han leva” och hurrade, sedan blev det äppelkaka och vaniljsås. Väldigt trevligt initiativ. Men de första veckorna i riksdagen var jobbiga. Jag hade med mig min arbetsdator från ÅF och jobbade med mina projekt hos mina kunder vid varje ledig stund och på kvällarna i Stockholm. Av någon anledning hade jag hamnat långt ned på listan eller kön för att få en egen lägenhet. Jag fick istället bo på Hilton och Sheraton under den första månaden i Stockholm. Det var riksdagsförvaltningen som bokade in mig där, inget jag valt själv. Inte ens ett eget önskemål.

    Varje dag som jag var hemma i Kalmar jobbade jag på ÅF eller var ute hos mina kunder för att klara av de projekt som jag hade på mitt bord och som jag ville avsluta. Jag kunde dock vara på hemmaplan en hel vecka i slutet av oktober och jobba på ÅF och sedan inföll även en plenifri vecka i samband med Allhelgonahelgen vilket gjorde att jag kunde jobba på en hel del med projekten. Samtidigt fick det som resultat att jag inte var särskilt aktiv som motionsskrivare under den första motionsperioden men det blev trots allt några motioner tillsammans med Kent Ekeroth. Stressen gjorde sig dock påmind genom att jag sov väldigt dåligt och jag insåg snart att tempot var för högt. Dessutom kände jag relativt snart att morgonflyget med avgång 06:25 till Stockholm varje tisdagsmorgon, inte passade mig. Jag är ingen morgonmänniska så att kliva upp ca 05:00 var ingen höjdare. Så småningom började jag istället att åka upp till Stockholm med sista flyget på måndagskvällen, istället för tidig tisdagsmorgon. Då fick jag flera timmars mer sömn, om jag nu kunde sova bra på grund av stressen.

    Under en vecka hemma i Kalmar kom Säpo på besök. De hade med sig diverse utrustning. Min ytterdörr gjordes om en del för att den skulle vara betydligt svårare att forcera, ett personlarm installerades i lägenheten. Dessutom hade jag tidigare fått ett personlarm som jag kunde ta med mig var jag än begav mig. I lägenheten monterades också speciella lås vid varje öppningsbart fönster. Min lägenhet började kännas som ett ointagligt fort med tanke på även de okrossbara fönstren som installerats några år tidigare.

142

   

I slutet av oktober fick Julia Kronlid sitt första barn och hon skulle därmed vara föräldraledig en längre tid. Hon ersattes under hennes mamma ledighet av Stellan Bojerud, som redan var boende i Stockholm. Julia hade blivit tilldelad en lägenhet vid Brahegatan på Östermalm, som hon nu inte behövde under mammaledigheten och jag fick därmed ta över lägenheten och jag flyttade in den 9 november. Därmed var allt strul med boende över för min del och jag kunde få lite bättre ordning på min tillvaro.

Mitt sociala liv hade under veckorna efter riksdagsinträdet utvecklats till en mindre katastrof. Jag bodde aldrig mer än 2-3 nätter på samma ställe, det gick runt Kalmar, Stockholm, Södra Vi/Vimmerby eller Visby. Mitt i allt detta började min fars demens bli allt värre. Efter min mors bortgång sommaren 2009, så hade min fars demens blivit betydligt mer problematisk. Att även hinna med att hjälpa min far med ekonomi och trädgård blev bara mer och mer betungande. Som tur var så hade jag ju fortfarande en del jobb att göra hos Arla i Vimmerby och då kunde jag även passa på att besöka min far men situationen höll på att bli ohållbar och den frätte på mitt samvete. Min syster bodde i Göteborgsområdet och hade 4 barn så hon hade betydligt längre till Södra Vi och svårt att komma ifrån på grund av sitt jobb. Jag drabbades allt oftare av vargtimmar på morgonen. Vaknade ofta redan vid ca 04:00 och kunde sedan inte somna om igen, trots att sömnbehovet var stort. Så fort jag vaknade till medvetande var det som att slå på en strömbrytare till tankeverksamheten och sedan kom all oro som på beställning. Jag kände igen symptomen sedan tidigare i mitt liv då jag drygt 10 år tidigare hade varit på väg in i den berömda ”väggen”. Något jag för allt guld i Småland inte ville uppleva ännu en gång. Nu gällde det att få struktur och kontroll på hela min tillvaro och livssituation, försöka gå ner i varv så att inte bubblan sprack. Men hur?

    ”Vilken härlig känsla att se Jimmie Åkesson i riksdagens talarstol och med stort självförtroende hålla sitt anförande med statsminister Fredrik Reinfeldt småtjuriga uppsyn strax intill. Att dessutom inte en enda människa försökte störa eller sabotera Jimmie Åkesson anförande måste nästan ha varit en ”chockupplevelse” för Jimmie Åkesson. Jimmie Åkesson gjorde som vanligt ett lugnt, harmoniskt och gediget intryck under hela partiledardebatten. Detsamma går knappast att säga om Lars Ohly. Jag är övertygad om att alla övriga partiledare för 7-klövern har ett och annat att fundera över hemma på kammaren ikväll.”

Från min blogg den 3 november 2010.

Första partiledardebatten för Jimmie Åkesson. Äntligen så dominerade    invandringspolitiken i en partiledardebatt i Sveriges riksdag. Statsminister Fredrik Reinfeldt valde dock att inte ta replik på Jimmie Åkessons anförande, ett svaghetstecken. Mona Sahlin gick som vanligt på med sin agenda om att SD är ett rasistiskt parti med ”rasistiska rötter”. Jag skrev följande kommentar på bloggen om Mona Sahlins repliker.

143

”Så länge Mona Sahlin inte kommer längre än så i sin retorik kommer hon och Socialdemokraterna befinna sig på förlorarnas planhalva. När man vägrar se problemet och dessutom inte ens inser vad stora väljargrupper, inte minst de egna väljargrupperna har för uppfattning om utvecklingen i samhället kan det inte sluta med annat än en katastrof för Socialdemokraterna.”

Idag ser vi resultatet av att Socialdemokraterna hängt sig kvar vid samma retorik under 10 års tid, bara för att behålla sina väljare inom invandrargrupperna, samtidigt som partiet hela tiden fortsatt förlora svenska väljare, framförallt de äldre. Idag är det nog även så att vissa invandrargrupper börjat överge Socialdemokraterna, när välfärden börjat krackelera.

     Den 17 november var det dags för den första voteringen i riksdagen. Många är kritiska och hånar ofta riksdagsledamöter för att de röstat fel. Kommentarer som att hur svårt kan det vara att trycka på rätt knapp o.s.v. har jag hört många gånger. Jag skulle säga att de vet inte ett dugg om hur det fungerar i riksdagen. I synnerhet inte när det är väldigt många voteringar och när det kan ta 40-50 minuter att gå igenom alla beslut med voteringar. Då gäller det att inte sitta och dagdrömma i kammaren. Vid ett gruppmöte bestämdes det att vi skulle ha färdiga voteringslistor för att underlätta vid voteringarna. Vi anammade också de andra partiernas system med riktkarlar som reste sig beroende på om man skulle rösta ja eller nej i en fråga. Om riktkarlen inte reste sig innebar det att vi skulle rösta nej. Eftersom kammaren är så stor så beslutades att vi skulle ha två riktkarlar, Björn Söder och Richard Jomshof, som man kunde ha uppsikt på om någon blev osäker när propositionsordningen blev komplicerad.

Det dråpliga inträffade också att Socialdemokraterna nu inte röstade på sina egna förslag då vi i SD deklarerade att vi skulle stödja ett förslag från Socialdemokraterna. Sandlåda i riksdagen.

      Den 18 november fick jag för första gången gå in som ordinarie ledamot i Trafikutskottet. Det var en speciell och lite högtidlig känsla. Ordförande i utskottet var socialdemokraten Anders Ygeman, som jag upplevde som otrevlig, överlägsen och arrogant. Riksrevisionen var på besök för att informera om en utredning angående järnvägsunderhåll. En fråga som var väldigt aktuell just då eftersom tågen hade strulat väldigt mycket, speciellt vintertid. Jag tog chansen att ställa frågor om förebyggande underhåll till Riksrevisionen, det kändes lite som min hemmaplan med min bakgrund.

144

     

Den riktigt stora första debatten för SD kom den 24 november då flera ändringar i Grundlagarna skulle debatteras. För att göra ändringar i grundlagarna krävs två beslut i riksdagen med ett mellanliggande val. Ett första beslut hade tagits under våren 2010 och nu skulle ett andra beslut tas. SD var emot flera av de förändringar som skulle genomföras. Det handlade om att EU-medlemsskapet skulle skrivas in i grundlagen men även mångkulturen. Vad den nu hade där att göra? Även det svenska medborgarskapet skulle nedvärderas. Nu behövde t.ex. inte någon längre innehaft sitt svenska medborgarskap under 10 år för att kunna bli statsråd. Från SD deltog Jimmie Åkesson förstås men också Björn Söder, Richard Jomshof, Kent Ekeroth och William Petzäll i debatten. Att dessa ändringar i våra grundlagar kom upp just innan valet 2010 tror jag helt enkelt berodde på att SD som nationalistiskt parti växte och skulle bli ett riksdagsparti efter valet 2010.

     Tack vare SD blev debatten närmare 3 timmar lång men det påverkade tyvärr inte utgången. Samtliga partier utom SD röstade för att reformera Grundlagarna. 308 ledamöter röstade Ja och 20 ledamöter (SD) Nej och 21 ledamöter var frånvarande. En sorgens dag i Sveriges riksdag och ett svek mot nationen Sverige. 

      På kvällen var det middag på slottet med en konsert i Rikssalen före middagen. Jag hade köpt mig en smoking för tillfället. Alla ledamöterna fick handhälsa på kungafamiljen. Jag fick bland annat kronprinsessan Victorias hovmarskalk som bordsgranne, det blev en trevlig kväll på slottet.

På fotot saknas Jonas Åkerlund, Johnny Skalin och William Petzäll.

145