Kvinnoförbundet och utskottsplatser

Efter riksdagsinträdet så upptäckte partiet att det fanns ett partistödsbidrag att söka, som gick till partiernas kvinnoförbund. Det var hela 15 miljoner kronor som partierna fick dela på. Problemet för SD var dock att partiet inte hade något kvinnoförbund utan endast ett nätverk som kallades för SD-Kvinnor, med Anna Hagwall i ledningen. När partiet räknade på grundstödet och mandatstödet för ett kvinnoförbund så kom man fram till att bidraget skulle bli närmare 1,5 miljoner kronor per år till SD, det vill säga hela sex miljoner kronor under mandatperioden. Nu blev det lite panik i ledningen. När skulle ansökan vara inne för 2011, det första året?

Redan den 13 oktober skickade partiet in en bidragsansökan till Partibidragsnämnden för 2011.

Ansökan skrevs under av Jimmie Åkesson och partikassören Per Björklund. Trots att det inte fanns någon kvinnoorganisation inom partiet. Den som startat nätverket SD-Kvinnor var Anna Hagwall. Anna hade varit andre vice partiledare i SD under åren 2005-2009 men när riksdagsvalsedeln antogs 2010 hade hon flyttats ned till plats 24. I valet 2006 hade hon stått på plats nummer 3 på valsedeln. För Anna var det givetvis en stor besvikelse och innebar att hon inte kom in i riksdagen då ”snöret” gick vid plats 21. Att Anna Hagwall plockats ned så långt på listorna berodde säkert på flera orsaker och konflikter men Anna kände sig säkert mer hemma inom den grupp som kallades för ”bunkerfalangen” eller gruppen runt Mikael Jansson.

     När Aftonbladet publicerade mejlet angående SD-Kvinnor från Gabriella Hedarv till Per Björklund och Daniel Assai så framgick det vilket fulspel som pågått inom partiet. Mejlet skrevs den 21 oktober, alltså 8 dagar efter det att ansökan redan skickats in till partibidragsnämnden, underskriven av Jimmie Åkesson.

Forts nästa sida.
 

146

Partiet ordnade sedan med årsmötesprotokoll med fejkade datum från både den 8 augusti och den 22 augusti 2010. Som bevis för att ett Kvinnoförbund fanns inom Sverigedemokraterna. Enligt dessa protokoll valdes endast två personer till styrelsen, Carina Herrstedt och Louise Erixon. De fejkade protokollen är minst sagt förvirrande då det finns rent formella fel i dem om man förutsätter att partiets stadgar gällde. Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell hade justerat protokollen. Det verkade också som Gabriella Hedarv och Margareta Sandstedt var inblandade enligt dessa protokoll.

    Enligt Daniel Assai skulle han fått i uppdrag att ordna dessa förfalskade protokoll. Uppenbarligen hade han väldigt dålig koll på partiets egna stadgar när det gäller årsmöten med tanke på de formella felen i protokollen.

Källa boken ”Facklan i riksdagen” skriven av Daniel Assai.

Ansökan antogs av partibidragsnämnden och bidragen beviljades till SD-Kvinnor och Carina Herrstedt valdes sedan vid ett riktigt årsmöte till ordförande för kvinnoförbundet. En position hon sedan innehade ända fram till hösten 2019, då Linda Lindberg ersatte som ordförande. Aftonbladet hade en lång rad artiklar om hur det gick till vid bildandet av kvinnoförbundet med publicerade mejl och alla oegentligheter.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/7lBGd4/har-ar-dokumenten-som-avslojar-sd

Från den 26 november 2010 blev jag invald som ersättare i samtliga utskott, förutom utrikesutskottet. Anledningen var att utskotten för det mesta sammanträder vid samma tidpunkt på tisdagar och torsdagar och då är det svårt för den som är ordinarie i ett utskott att kunna vara ersättare i ett annat    utskott samtidigt. Den här förändringen skulle visa sig bli ett litet helsicke för mig. Att få hoppa in i ett utskott med 15 minuters varsel, utan att ha någon bakgrund i sakfrågorna, var ingen rolig situation. Det innebar också att jag måste vara i riksdagen varje tisdag senast vid 09:00 för att kunna få information om jag behövde hoppa in i något utskott. Jag överöstes samtidigt med handlingar från samtliga utskott i riksdagen.

147

Jag fick varje vecka en enormt stor trave, på säkert 2000-5000 A4-sidor med utskottshandlingar varje vecka, omöjligt att läsa allt. Senare under mandat perioden fick vi läsplattor och alla handlingar på papper sparades därmed.

Som ersättare i nästan alla utskotten i riksdagen, så kunde jag även delta i utskottens olika aktiviteter. Det utnyttjade jag ganska omgående då Försvarsutskottet gjorde ett studiebesök vid Försvarshögkvarteret på Lidingövägen, inte så långt ifrån min bostad på Brahegatan. Dock var den information som vi fick mycket beklämmande. Den omställning av försvaret som beslutats av Alliansregeringen med statsminister Fredrik Reinfeldt, skulle komma att leda till att Sveriges Försvarsmakt låg i spillror och att försvarsförmågan skulle vara ytterst begränsad. Den insikten tror jag alla som deltog fick men som vissa i försvarsutskottet uppenbarligen stod bakom.

Det som skrämde mig minst lika mycket var att den moderata riksdagsgruppen hade satt sin somaliska muslim och riksdagsledamot Abdirizak Waberi som ersättare i Försvarsutskottet. Det var minst sagt häpnadsväckande gjort av Fredrik Reinfeldt och Moderaterna. Helt galet enligt min uppfattning. När jag idag kontrollerar vilka uppdrag som Abdirizak Waberi hade i riksdagen under åren 2010-2014, så var det enda uppdraget, som ersättare i Försvarsutskottet. Med lite perspektiv på detta och med vetskapen om hur Fredrik Reinfeldt har uttalat sig senare så tror jag att det var ett sätt för statsminister Fredrik Reinfeldt att provocera oss Sverigedemokrater, genom att placera Abdirizak Waberi i det känsliga Försvarsutskottet. Fredrik Reinfeldt såg ju dessutom Försvaret som ett särintresse. Det visar bara på hur illa ställt det var med de Nya Moderaterna och att Fredrik Reinfeldt drevs av något hat eller komplex. 

     Det fanns dock en hel del kritik mot Moderaterna och Abdirizak Waberi. Sveriges Radio P1 gjorde en längre intervju med Waberi som fick väldigt stor uppmärksamhet. I intervjun framgår det tydligt att koranen och sharialagar var styrande för Waberi och hans livssyn. Hans framträdanden i riksdagens talarstol under mandatperioden kunde dock räknas på ena handens fingrar och inskränkte sig till ”ofarliga” ämnen. Men när det svenska deltagandet i den internationella militära insatsen i Libyen skulle debatteras våren 2011, fanns Abdirizak Waberi med på den föranmälda talarlistan med ett inlägg på sex minuter. Eftersom jag var intresserad av frågan så närvarade jag vid   debatten i kammaren men då visade det sig att Waberi hade strukit sig från talarlistan. Moderaterna hade vice ordförande i Försvarsutskottet Cecilia  Widegren och utrikesminister Carl Bildt anmälda på talarlistan till debatten.  Jag är övertygad om att den moderata gruppledningen stoppade Abdirizak Waberi från att delta i denna debatt. Det hade dock varit intressant att höra vad den radikala och extrema muslimen Abdirizak Waberi tänkt säga i talarstolen om Sveriges deltagande i den militära insatsen med JAS-plan i Libyen.

148

Jag fick under det första året hoppa in som ordinarie ledamot i många av utskotten Trafikutskottet, Civilutskottet, Arbetsmarknadsutskottet, Justitieutskottet, Skatteutskottet, Försvarsutskottet, Kulturutskottet, Konstitutionsutskottet och EU-nämnden. Den vanligaste orsaken var sjukdom eller problem med flyg eller tåg för den ordinarie ledamoten, då de flesta reste till Stockholm på tisdagsmorgonen. Vid ett tillfälle blev det problematiskt då jag skulle ersätta både Jonas Åkerlund i Konstitutionsutskottet och Kent Ekeroth i Justitieutskottet mer eller mindre samtidigt.

     Problemet var dock för min egen del att jag aldrig fick någon struktur på mitt riksdagsarbete. Kände mig aldrig hemma någonstans och hade därmed aldrig någon egen uppgift eller ansvarsområde där jag kunde företräda partiet i debatter i riksdagen eller i media. Jag fungerade bara som en hjälpreda till de övriga ledamöterna, men bara när jag behövdes. Det gjorde samtidigt att min premiär i talarstolen dröjde ganska länge innan jag så småningom fick ta en debatt i Justitieutskottet angående anmälningsplikt vid idrottsarrangemang. Det var ganska nervöst att gå upp i talarstolen för första gången men efter en liten stund så hade nervositeten släppt. Efter mitt anförande tog Folkpartiets ledamot Johan Persson replik på mig och jag fick även testa det. Jag tyckte att jag klarade mig relativt bra och kände mig ändå nöjd med min premiär i riksdagens talarstol. Jag lyckades även locka till en del skratt bland de rödgröna utskottsledamöterna i mitt replikskifte med folkpartisten Johan Persson, då jag var lite elak i replikskiftet.

En fördel med att vara ersättare i så många utskott var dock möjligheten att delta på utskottens studiebesök. Det blev några intressanta studiebesök vid Simpevarp och O3:an med Försvarsutskottet, Nordiska museet med Kulturutskottet, Rymdbolaget med Näringsutskottet och Trafikverket med Trafikutskottet, för att nämna några tillfällen under vintern och våren 2011.

 Alla upplevde dock inte sin situation i utskotten som särskilt bekväm eller att man hamnat i det utskott som man önskat. Det var givetvis omöjligt att alla skulle få sina önskemål uppfyllda. Margareta Sandstedt tillhörde en av de personer som uppenbarligen vantrivdes i EU-nämnden, som hon tilldelats. En eftermiddag kom hon in till mitt arbetsrum och frågade om jag kunde hjälpa henne med alla handlingar. Jag kände mig själv ganska pressad av alla mina åtaganden och var väl inte mycket till hjälp. Hon hade försökt få hjälp från partitoppen men tydligen inte fått något stöd. Efter en stund började Margareta att storgråta på mitt rum. Hon var helt förstörd och visste inte riktigt var hon skulle ta vägen för att få hjälp med alla handlingar och ställningstaganden, inte minst förstå EU-språket i handlingarna.

149

Jag tyckte det var lite märkligt att Margareta inte fick något stöd från partitoppen då hennes dotter Louise Erixson var Björn Söders sekreterare och som därmed kunde prata om sin mammas arbetssituation.      

Daniel Assai har skrivit om Margareta Sandstedt i sin bok ”Facklan i Riksdagen” där han beskriver ett riktigt fulspel bakom att Margarta Sandstedt placerades i EU-nämnden av Jimmie Åkesson. Margareta Sandstedt tillhörde den så framgångsrika kommunföreningen i Gävle som anfördes av Roger Hedlund. Det fanns uppenbarligen någon problematik mellan Jimmie Åkesson och Roger Hedlund som nu drabbade Margareta Sandstedt enligt Daniel Assai. I boken skriver han följande.

”Som vanligt hade Jimmie en plan. Den han inte gillar ser han till att sabotera för. Han visste att hon skulle få svårt att klara EU-nämnden. Ingen i ledningen ville ens ta i det med tång därför att det är ett så tungt och svårt jobb.”

Jag tror inte att Jimmie Åkesson och Louise Erixon inlett sin relation vid den här tidpunkten, då hade antagligen inte Margareta Sandstedt som var Louise Erixons mamma, tilldelats EU-nämnden. Eller var Jimmie så jäklig?

Att Jimmie Åkesson är långsint har jag fått berättat för mig av personer som stått honom nära och hans relation med Margareta som idag är hans svärmor och sin sons mormor är ju ett bevis för detta då han enligt egen  utsago i media vägrar träffa Margareta och ens befinna sig i samma rum.

Efter en tid så insåg dock partiledningen att om inte EU-nämnden fungerade så skulle det även drabba partiet negativt och Margareta Sandstedt fick en egen politisk sekreterare vid namn Johan Larsson, en jurist vars specialitet var EU-rätt. Margareta och Johans arbetsrelation övergick ganska snart i ett förhållande och de gifte sig några år senare. Margareta lämnade EU-nämnden redan i januari 2012 för att så småningom bli ledamot i Kulturutskottet.

Problematiken och konflikten med Jimmie Åkesson och partiledningen skulle dock kvarstå och förvärras under de kommande åren. Inte minst på grund av relationen med Johan Larsson och att han tagit på sig att vara ”målvakt” i ett av partiets bolag mot en ekonomisk ersättning, enligt medieuppgifter och en dom vid tingsrätten. Men den historien får någon annan berätta.

150

Kvittningssystemet och bemötandet

”Kvittning är en praxis i bland annat Sveriges riksdag som tillämpas om ett av blocken har en mindre andel närvarande ledamöter än det andra. Då avstår motsvarande antal ledamöter från det andra blocket från att rösta. Kvittningen sköts av särskilda riksdagsledamöter, kvittningsmän, som utses av partierna.”

Wikipedia

Kvittningssystemet är inte en del av riksdagsordningen, utan är en överenskommelse mellan partierna i riksdagen, för att underlätta arbetet i riksdagen och möjliggöra att ledamöterna kan vara frånvarande vid voteringarna utan att det påverkar majoritetsförhållandet.

     I riksdagsvalet 2010 fick Alliansen 173 mandat, de rödgröna 156 mandat och Sverigedemokraterna 20 mandat. I praktiken innebar det att SD var vågmästare i riksdagen, i varje fråga eller omröstning där Alliansen och de rödgröna inte kommit överens innan voteringen i kammaren. Om SD stödde de rödgröna i en votering så innebar det att man kunde fälla Alliansregeringen med 3 rösters marginal, 176 mot 173 röster. Om nu alla tryckte på rätt knapp. Skulle en person trycka fel blev marginalen bara en röst eller om kvittningsmännen slarvat så kunde marginalen minska eller öka.

SD fick dock inte vara delaktiga i kvittningssystemet. Partierna i 7-klövern vägrade att släppa in SD i systemet. Att SD ställdes utanför kvittnings-systemet vållade ingen större debatt i media, utan jag upplevde det som att det applåderades i det tysta av de flesta politiska kommentatorer. Det ställde dock till det för oss. Det innebar att vi alltid måste vara fullt närvarande vid voteringar.

151

Ingen fick vara sjuk vid de tillfällen det fanns en möjlighet att fälla regeringen. Ingen kunde vara frånvarande av andra anledningar heller. Riksdagsordningen tillåter inte att någon ersättare går in om inte frånvaron från riksdagen eller sjukskrivningen varar längre än en månad. De övriga partierna i 7-klövern gjorde givetvis detta för att rent ut sagt jävlas med oss.

Senare under mandatperioden kom Stellan Bojerud in en andra gång som ledamot efter att några fått lämna sitt uppdrag i riksdagen av olika anledningar. Stellan Bojerud hade då en sjukdomsbild (hjärtproblem) som var ganska problematisk och han vistades allt som oftast på sjukhus. Inför voteringarna i riksdagen hämtades han i taxi och kördes i rullstol till plenisalen för att delta vid voteringarna. För att sedan köras tillbaka till sjukhuset. Att inte ledamöterna i 7-klövern skämdes över sitt agerande förvånade mig stort. Men det visade samtidigt hur ledande personer inom 7-klövern agerade och styrde sina egna partier.

Efter att Alliansregeringen åkt på några förluster vid voteringar i riksdagen, bland annat om budgeten för statsförvaltningen där SD tillsammans med de rödgröna drog bort ca 300 miljoner kronor i budgeten ändrade Allianspartierna taktik i utskotten. När de förlorade en omröstning i utskotten så reserverade de sig mot beslutet men när sedan propositionen kom till riksdagens kammare så yrkade de inte bifall på sin egen reservation. Därmed undvek de en votering och förlust, därmed också stora rubriker i media. En taktik som inte skulle hålla i längden, den genomskådades.

152
 

Tack vare att jag var ersättare i så många utskott och fick hoppa in som ordinarie vid utskottsmöten så träffade jag väldigt många av 7-klöverns ledamöter. Placeringen var ofta liknande i alla sessionssalar för utskotten. På ena sidan av bordet Alliansen och på den andra sidan oppositionen med sina ledamöter och sedan SD vid ena bordsänden. På min vänstra sida satt alltid först en kristdemokrat och sedan en centerpartist, på min högra sida först en vänsterpartist och sedan en miljöpartist. Den placeringen gällde i första hand de utskott som hade ovala mötesbord.

Jag kände mig dock aldrig riktigt välkommen i något av de utskott som jag fick hoppa in i. Det var alltid kalla handen från övriga riksdagsledamöter. De rödgröna var oftast mest otrevliga eller nonchalerade mig fullständigt. En stor majoritet av de rödgröna hälsade inte, när man mötte vissa av dem i riksdagens korridorer, antingen så tittade de ned i golvet eller in i väggen och undvek att hälsa. I synnerhet gällde det vänsterpartisterna. Alliansens ledamöter var betydligt trevligare och hälsade ganska ofta. Jag upptäckte snart att övriga ledamöters beteende växlade beroende på i vilken miljö man befann sig. När man befann sig i riksdagens lokaler och i synnerhet i kammaren, lunchrestaurangen eller i riksdagens café så var nästan alla betydligt mer restriktiva med att hälsa och i synnerhet samtala med mig eller någon annan sverigedemokrat. Risken var stor att någon utomstående eller journalist skulle uppmärksamma det. En person som faktiskt välkomnade mig till riksdagen och dessutom tilltalade mig vid namn var Gustav Fridolin (MP). Det var en positiv överraskning men det var ett av de få undantagen.

Det var dock lite annorlunda om ledamöterna i utskotten gjorde ett studiebesök utanför riksdagen. Då lättade stämningen en del och det gick till och med att prata med socialdemokrater. Min tolkning av detta beteende var att risken för att någon journalist eller annan person skulle upptäcka det var minimalt. I riksdagens lokaler sprang ju däremot många journalister dagligen. Jag tyckte det var ganska intressant och roande att betrakta detta hyckleri och jag undrade om de själva var medvetna om sitt eget beteende?

Riksdagsledamöterna från mitt eget län var inget undantag. Håkan Juholt (S), Lena Hallengren (S), Desirée Liljevall (S), Krister Örnfjäder (S), Jan R Andersson (M), Jörgen Andersson (M), Eva Bengtsson Skogsberg (M), Anders Åkesson (C) och Anders Andersson (KD). När det gällde socialdemokraterna så inskränkte de sig till att säga hej om man åkte samma flyg till och från Stockholm. Centerpartisten Anders Åkesson var precis lika otrevlig som  socialdemokraterna och han hälsade oftast inte. Han hade ungefär samma stil som Anders Ygeman. En riktigt arrogant och otrevlig skitstövel i mina ögon.

153

De som jag däremot pratade lite med var moderaterna Jörgen Andersson och framförallt kristdemokraten Anders Andersson som alltid var trevlig och hälsade. Det skulle dock dröja lång tid eller flera år innan jag fikade tillsammans med en ledamot från ett annat parti i riksdagens café.

Under mina fyra år i riksdagen blev jag aldrig inbjuden till något arrangemang, organisation, myndighet eller ett företag i Kalmar län, det var ganska frustrerande. Men eftersom jag satt på östgötabänken, så blev jag däremot inbjuden till många möten i Östergötland, inte minst av landshövding Elisabet Nilsson. Jag deltog inte på allt men försökte i möjligaste mån delta i de större arrangemangen och där jag kände att jag själv kunde få någon nytta av det. Elisabeth Nilsson kom regelbundet upp till riksdagen, ungefär varannan månad för att träffa riksdagsledamöterna på östgötabänken. Dels för att informera ledamöterna om vad länsstyrelsen arbetade med och vad ledamöterna kunde informera landshövdingen om från riksdagsarbetet. Jag frågade någon av Kalmar läns ledamöter om de hade liknande träffar med landshövding Sven Lindgren men så var uppenbarligen inte fallet, utan det inskränkte sig bara till något fikamöte varje år. Jag vet att många av Sverigedemokraternas ledamöter inte besökte den valkrets de var invalda på men det var ju också en effekt av att man inte var invald i den valkrets som man själv var folkbokförd. Ett av många problem som uppstår när man har en gemensam valsedel för hela landet.

En av de stora politiska händelserna under det första riksdagsåret var att Mona Sahlin kastade in handduken som partiledare för Socialdemokraterna och ersattes av Håkan Juholt från Oskarshamn, det blev inte bättre för S. Men sedan var det givetvis också avtalet mellan Alliansregeringen och Miljöpartiet angående migrationspolitiken. Ett avtal som skulle öppna dörrarna fullständigt på vid gavel för ökad massinvandring till Sverige. Tänk att en enda person, statsminister Fredrik Reinfeldt, kunde ställa till med så mycket elände för ett land. Hela migrationsöverenskommelsen riktade sig mot SD och partiets väljare. Fredrik Reinfeldt uttryckte det också.

”Vi fortsätter på en väg mot en humanitet och ordning, det här är ett vägval som stänger dörren för främlingsfientliga krafter.”

Det viktigaste för Fredrik Reinfeldt var inte Sveriges bästa, utan att straffa SD och de som röstat på partiet. Överenskommelsen innebar att papperslösa och de som befann sig illegalt i Sverige skulle ha rätt till sjukvård och tandvård och att deras barn skulle ha rätt till skolgång.

154

Kostnaden för överenskommelsen beräknades till 1,7 miljarder kronor enligt dessa naiva och korkade politiker i Alliansen och Miljöpartiet, givetvis med stöd av både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Vad den verkliga kostnaden blev är nog snarare 30-40 miljarder kronor nu när vi har facit i handen. 

Den socialdemokratiska skribenten och debattören Daniel Suhonen beskrev några år senare Fredrik Reinfeldt i en krönika i Dagens Samhälle 24 juni 2015.

Under de åtta år som Fredrik Reinfeldt regerade Sverige var det med ett närmast sociopatiskt falskspel som inte har några jämlikar. Han är den farligaste ledaren vi har haft sedan demokratin infördes. Och resultatet av hans söndringspolitik får vi leva länge med.”

Jag kan bara instämma i den beskrivningen. Fredrik Reinfeldt är nog så nära man kan komma en landsförrädare i fredstid.

Att 7-klöverns ledamöter inte var särskilt trevliga var inte så roligt men något jag fick leva med. Det som jag upplevde som betydligt mer jobbigt var den mobbing som framförallt kvällspressen bedrev under de första åren i riksdagen. De grävde i alla sverigedemokraters bakgrund och tidigare liv, de kontaktade till och med anhöriga men det fanns också illasinnade personer som tipsade journalisterna om varje litet felsteg eller tveksam kommentar som någon i vår riksdagsgrupp begick. Det gällde även flera av de tjänstemän som SD anställde i riksdagskansliet. Sedan blåstes det upp med stora rubriker i kvällspressen. Jag blev själv utsatt flera gånger och på mer än ett sätt. Kvällspressen letade efter det minsta snedsteg eller misstag, som man gjort tidigare i livet, till och med innan man blev politiker

155

Som tur var så var jag ren i brottsregistret hos polisen, förutom en fortkörning 2003 med förlorat körkort under en månad. Jag hade jobbat i alla år, aldrig varit vare sig arbetslös eller sjukskriven någon längre tid än för någon influensa. Kvällspressen riktade istället in sig på min blogg och läste alla gamla blogginlägg och alla kommentarer som kommit på mina blogginlägg. Tack vare min blogg hade jag aldrig haft något behov av att skriva kommentarer på andra sajter, som t.ex. Politiskt inkorrekt (Avpixlat), Flashback eller Facebook. Jag hade heller aldrig haft några alias på sociala medier. Något som flera andra blev påkomna med att ha och sedan uthängda för, när drevet mot SD gick som värst. Min filosofi var att jag alltid skulle kunna stå för det jag skrivit, därmed behövde jag heller aldrig något alias.

Det var ändå väldigt psykiskt jobbigt att öppna tidningen eller deras webbsida varje dag för att se vem eller vilka som kvällspressen eller lokaltidningen försökte hänga ut. Journalisternas agenda var så uppenbar, även om de själva förnekade det. Jag tror alla journalister hade som mål att ta en ”SD-skalp”. Det skulle höja deras status inom journalistkåren. I januari 2011 bedrev Aftonbladet en kampanj emot SD där varje ledamots privata inkomster, tillgångar och boenden offentliggjordes. Något som gjorde mig enormt upprörd och arg då några detaljer om mitt boende var väldigt känsligt för mig med tanke på de hot och skadegörelse som jag varit utsatt för. Kvällspressens journalister krälade i smutsen för att hitta skit och jag begriper mig inte på de personer som ville jobba för dessa tidningar.

Min privata situation blev också betydligt mer ansträngd under vintern och våren 2011. Min fars demens visade sig på allt flera sätt och hans grannar påtalade att det inte riktigt fungerade med mat och andra saker. De ansåg att han borde ha hemtjänst flera gånger om dagen. Vid ett tillfälle blev jag uppringd av grannarna som berättade att fars TV gått sönder och att det var lite kris då far tittade mycket på TV. Så snart jag kom hem från Stockholm så köpte jag en ny TV i Kalmar och körde upp till min far i Södra Vi. När jag kommer in i huset så sitter min far och tittar på sin TV. Det gick med andra ord inte att lita på allt som jag fick höra. Jag upptäckte också att han börjat få betalningspåminnelser på olika fakturor och därmed insåg jag att jag måste ta hand om hans ekonomi. Samtidigt hade Swedbank lagt ned sitt kontor i Södra Vi och därmed blev det svårt för min far att ta ut kontanter då det inte fanns någon bankomat på orten utan det var ICA-butiken som fick stå för den servicen. Så jag fick ordna internetbank med Nordbanken i Vimmerby och börja betala fakturor och se till att min far alltid hade kontanter och pengar på sitt ICA-kort. Ansökan om hemtjänst beviljades dock ganska raskt av Vimmerby kommun.

156

På mitt gamla jobb hos ÅF blev faktiskt situationen än mer besvärlig då företaget Smurfit i Nybro hörde av sig om en gammal offert som jag lämnat under 2010, innan riksdagsvalet och att man nu fått investeringspengar för 2011. Offerten gällde ett styrsystemsbyte på deras automatiserade valslager, till deras tryckpress. Ett ganska tidskrävande jobb att byta från ett äldre Siemens styrsystem S5-115U till ett nytt S7-300-system med en helt ny operatörspanel men också ett roligt jobb. Jag kände dessutom ett personligt ansvar för min egen offert och att det skulle bli svårt att lägga över jobbet på någon annan på kontoret då arbetssituationen var ansträngd för alla medarbetare. Utan jag kände mig tvungen att ta på mig även detta uppdrag och att det skulle vara möjligt att genomföra under sommaruppehållet från riksdagen.

Efter inträdet i riksdagen visade det sig också att vi även skulle få platser i de olika polisstyrelserna ute i landet. I Kalmar läns polisstyrelse skulle vi få en ordinarie plats och en ersättare. Jag anmälde tidigt mitt intresse för uppdraget som ledamot i Polisstyrelsen och blev sedan vald att representera SD i Polisstyrelsen under perioden 2011-01-01 till 2014-12-31. Som min ersättare valdes Sune Olsson från Ruda. Första mötet i polisstyrelsen var i mitten av februari i Emmaboda. Jag tog omgående chansen att ställa frågor och få upplysningar om polisens arbete lokalt. På bloggen skrev jag.

”Jag ställde frågan om polismyndigheten i Kalmar län kommer att börja publicera bilder på misstänkte brottslingar från t.ex. bevakningskameror. Jag fick ett positivt svar på denna fråga och nu får vi se hur länge det dröjer innan det blir verklighet.”

Idag är jag tveksam till att Polismyndigheten i Kalmar län har levt upp till det svaret. Jag kan inte minnas att man publicerat några foto från övervakningskameror. Jag upplevde det som att jag mottogs väl av polismyndigheten och jag kände utan tvekan ett stöd från de fackliga organisationerna inom polismyndigheten. De var definitivt inga politiska motståndare till Sverigedemokraterna. Under dessa år i polisstyrelsen inträffade några intressanta händelser som jag återkommer till längre fram i boken.

157