I den första delen av boken ger jag en liten bakgrund om mig själv och grunderna till varför jag redan 2004/2005 valde att gå med i Sverigedemokraterna.

Mina politiska fighter

Inledning

Söndagen den 27 februari 2005, var jag på väg från Kalmar till Växjö för mitt första medlemsmöte inom Sverigedemokraterna. Mötet skulle äga rum på Scandic hotell i Växjö. På vägen till mötet passade jag på att köra upp till Orrefors och köpa en bröllopspresent i glas till ett par vänner som skulle gifta sig på Nya Zealand. Det kanske var ett sätt att lätta på den lilla oro jag kände i magen inför det första mötet i Växjö. Jag hade bara några veckor tidigare blivit medlem i Sverigedemokraterna och betalat in min första medlemsavgift.

    Jag hade under flera år följt Sverigedemokraterna via nätet och i olika forum och jag hade planer att gå med i partiet redan 2001 och sedan kandidera i valet 2002 för SD till kommunfullmäktige i Hultsfred. Jag var då anställd vid Silverdalens Pappersbruk, som tjänsteman på underhållsavdelningen med ansvar för processdatorer och styrsystem i fabriken. Men torsdagen den 22 november 2001 förändrades allt.

Nyhetsflash från Sveriges Radio Kalmar.

Alla företagets anställda kallades till ett stormöte i Folkets hus. Där fick jag och alla mina arbetskamrater det chockartade beskedet att verksamheten skulle läggas ned till våren 2002. Jag skulle bli arbetslös för första gången i mitt liv, efter drygt 20 års anställning vid företaget.

Jag hade nyligen fyllt 44 år i oktober 2001 och aldrig varit arbetslös i hela mitt yrkesverksamma liv. Jag tror att alla anställda befann sig i chock efter mötet och i spåren efter beslutet om nedläggningen inträffade familje-tragedier. Men det finns också många positiva historier där många av mina arbetskamrater kom att utvecklas och utbilda sig till helt nya yrken.

     Det var med tunga steg som jag dagen efter nedläggningsbeskedet gick till mitt arbete. Att komma in i de stora fabriksbyggnaderna och gå igenom fabriken var lite overkligt. Vi hade ju investerat för flera hundra miljoner kronor under det senaste decenniet. Jag hade själv varit i Italien bara någon vecka tidigare och leveransbesiktigat en anläggning som kostade 10-15 miljoner kronor som nu var på väg till Silverdalen för installation. Det var en minst sagt dämpad, tystlåten och tryckt stämning i hela fabriken. När jag kom ut till underhållsavdelningen stod grupper och pratade med varandra, ingen verkade utföra något jobb. På vårt kontor var stämningen minst sagt dyster. När jag så småningom startade min dator och öppnade min mejlbox så hade jag som vanligt ett antal mejl. Två utav dem stack dock ut ordentligt. Jag hade fått två jobberbjudanden från två olika företag med sin bas i Kalmar. Mindre än 24 timmar efter nedläggningsbeskedet hade jag fått två erbjudanden om nytt jobb.

     Under dessa dagar dog även mina ambitioner om att engagera mig politiskt för Sverigedemokraterna och kandidera till kommunfullmäktige i Hultsfred. Eller rättare sagt de ambitionerna lade jag på is, tills vidare.

Den 1 mars 2002 flyttade jag till Kalmar och började ett nytt jobb på konsultföretaget Benima. Jag insåg att det inte var lämpligt att kandidera för Sverigedemokraterna i Kalmar kommun, när jag var helt ny på arbetsplatsen och med nya arbetskamrater. Som konsult skulle jag ju dessutom åka ut till både nya och gamla kunder och representera Benima och att i det läget ställa sig på en kommunvalsedel för ett så kontroversiellt parti som Sverigedemokraterna i valet 2002, kunde utan tvekan innebära problem på min nya arbetsplats och för min arbetsgivare. Det kunde även drabba mig personligen negativt, men det hindrade mig inte ifrån att diskutera politik på min nya arbetsplats och i andra sammanhang. Efter något år så hade jag relativt bra koll på hur partisympatierna låg till hos mina arbetskamrater och chefer. Jag hade även känt av stämningen hos de kunder som jag regelbundet besökte i mitt arbete, framförallt några stora processindustrier och den allmänna uppfattningen på arbetsgolvet var utan tvekan väldigt negativ mot den stora invandringen och de negativa konsekvenser som väldigt många upplevde. Detsamma gällde bland många av mina välutbildade arbetskamrater på Benima men alla var dock inte kritiska till den stora invandringen, kriminaliteten och den negativa utvecklingen av skatter och välfärds-systemen.

    Efter några år som anställd på Benima och fortsatt vanstyre med massinvandring av den socialdemokratiska regeringen beslutade jag mig för att bli medlem i Sverigedemokraterna i slutet av 2004. Jag ville bekanta mig med partiets företrädare och se om alla negativa artiklar i media om partiet överensstämde med verkligheten. Jag ville bilda mig en egen uppfattning och om jag sedan upplevde det som bra och förtroendeingivande var målet att kandidera för SD i det kommande valet till kommunfullmäktige i Kalmar 2006.

    I bilen på väg till Växjö började min politiska resa och mina politiska fajter inom Sverigedemokraterna med politiska motståndare, media och internt inom partiet.

Thoralf Alfsson,

Kalmar, september 2020  

Varför jag blev Sverigedemokrat?

Jag har försökt backa i tiden och tänka efter och analysera, för att jag själv skall förstå varför jag blev Sverigedemokrat. Det finns inte någon enskild händelse eller någon speciell politisk fråga som fällt avgörandet men massinvandringen till Sverige har nog alltid funnits i bakhuvudet och hur samhället tagit hand om de allra svagaste grupperna.

     Sveriges portalparagraf, ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket” har också varit något som jag ofta filosoferat över, stämmer det med verkligheten? Har vi i vårt land en demokratisk ordning som i realiteten uppfyller syftet med portalparagrafen? Min högst personliga värdering är att politiken har utvecklats i en riktning bort från portalparagrafen, i synnerhet efter EU-medlemskapet, genom att mer och mer makt flyttats över till EU.

     Reinfeldtregeringen gjorde inte situationen bättre genom att underteckna Lissabonfördraget. Nu är det ju oftast bara ovanstående citat som brukar nämnas men det kan vara värt att citera mer från portalparagrafen.

”1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna.”

Hur många anser att detta uppfylls idag? Har vi idag kommunal självstyrelse? Mitt svar är ett klart och tydligt nej. Det är sannolikt en av anledningarna till att jag efter många års funderingar valde att bli medlem i Sverigedemokraterna. Samtidigt är det nog en lång rad av självupplevelser under min uppväxt, mina föräldrar, mina ungdomsår, erfarenheter inom yrkeslivet och andra  erfarenheter som vid en sammanvägning slutat vid ställningstagandet att SD var det enda partiet som lyfte de frågor som jag tyckte var de viktigaste för en bra utveckling av vårt land och vårt samhälle. Som så många andra var orsaken till att jag även blev en aktiv medlem att jag oroade mig över vilken framtid mina barn och barnbarn skulle gå till mötes.

Sverige och familjen först.

      Jag hade en väldigt bra och lycklig barndom. Jag anser att jag var lyckligt lottad. Mina föräldrar bråkade aldrig, det fanns aldrig någon alkohol i mitt hem. Mina föräldrar och i synnerhet min mor var engagerad i Missionskyrkan och jag fick gå i söndagsskolan. Inte alltid så roligt när mina lekkamrater ofta gjorde något annat med sina kompisar eller föräldrar på söndagarna, men på mitten av 60-talet var söndagen något mer av en vilodag än vad den är idag, i det kommersiella samhälle som vi lever i. Stora delar av familjens bekantskapskrets var också  engagerade i Missionskyrkan.

     Mina föräldrar hyrde varje sommar en stuga någonstans i Sverige under en vecka så det blev både västkusten och Norrland på 60-talet innan de 1966 hyrde en stuga på Öland, vid Rälla. Året därpå blev det en stuga på norra Öland och där fastnade familjen sedan under varje sommar. Mina föräldrar hyrde på 70-talet och in på 80-talet en liten stuga hela somrarna, där jag och min syster fick vara mer eller mindre hela sommarlovet med vår mor, medan min far veckopendlade de veckor som han inte hade semester. Standarden var fotogenlampor, gasolspis och utedass under många år innan stugan blev elektrifierad men utedasset fanns kvar under nästan alla år som vi hyrde stugan. Det blev många fantastiska sommarlov och underbara somrar med sol och bad.

      I min ungdom blev det också mycket sport. Under sommaren var det fotboll och friidrott som gällde. På vintern var det framförallt längdskidåkning och lite bandy, om det fanns is. Redan på 70-talet var vintrarna milda. Södra Vi hade en mycket aktiv idrottsförening med många duktiga idrottsledare som Håkan Danielsson och Håkan Lind för att nämna några. Jag ägnade mig åt stavhopp under några år och deltog bland annat i Skol-SM i Uppsala när jag gick i 8:an. Jag lyckades att få en bronsmedalj, något jag var väldigt stolt över. Jag fick också hoppa in i klubbens stafettlag på 4*100   meter ibland, då jag sprang 100 meter på lite drygt 12 sekunder.

     Under min tid i gymnasiet och 4-årig teknisk linje så började jag intressera mig mer och mer för politik. Mitt första riktiga stora politiska minne är nog TV-debatten mellan Olof Palme och Torbjörn Fälldin 1976 från Scandinavium i Göteborg. Jag gillade aldrig Olof Palme och hans arroganta sätt i debatten. För att inte tala om socialismen, med Meidnerfonder/löntagarfonder, något som var det stora debattämnet under slutet av 70-talet och sedan in på 80-talet. Jag röstade på Torbjörn Fälldin och Centerpartiet i mitt första riksdagsval 1976. Då fanns det bara 5 partier i Sveriges riksdag. Senare kom ju även det som kallades för tvångssparandet 1989, på Centerpartiets initiativ och som anammades av dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt (S). Då var det definitivt slutröstat på Centerpartiet. Jag insåg samtidigt att en regering kan beslagta privatpersoners tillgångar och att allt sparande som staten kunde styra över var ytterst osäkert. Därmed blev till exempel pensionssparande med avdragsrätt inget alternativ för mig då staten kunde ändra reglerna när som helst och beskatta uttaget som det behagade dem, i synnerhet om det var en socialistisk regering vid makten. Jag började istället att spara i fonder och aktier för att trygga min pension. Något jag är väldigt glad över idag.
 

FN-tjänst 1978

Efter sommaren 1977 och examen från 4-årig elkraftteknisk linje ryckte jag in för 10 månaders värnplikt som gruppchef vid I12 i Eksjö. Redan innan hade jag siktet inställt på att få så pass bra betyg att det skulle räcka till för att kunna få en plats i någon FN-bataljon. Jag hade en kamrat i Södra Vi som var två år äldre än mig som gjort en mission i Sinai och det lockade mig att få göra samma sak. Värnplikten blev en prövning då jag lyckades få ett antal meniga från Malmö i min grupp. Man kan väl utan att överdriva säga att de inte var särskilt motiverade över att göra lumpen i mörkaste Småland. Men jag lyckades trots allt få lite ordning på gruppen och sedan även få betygen 10-8-8 vilket skulle räcka till för att få göra FN-tjänst men jag älskade inte direkt malmökillar efter lumpen, men på den tiden var alla svenskar.

     Jag sökte till FN-tjänst i Sinaiöknen någon gång i januari-februari 1978 och hoppades att de vitsord jag fått från befäl skulle räcka till FN-tjänstgöring. Jag var den enda vid min pluton som sökte en FN-tjänst. Beskedet kom bara några veckor innan jag muckade från I12, det var positivt. Det innebar att jag skulle mucka från lumpen den 26 maj men sedan rycka in till tre veckors FN-utbildning i Strängnäs den 29 maj. Mina lumparkompisar tyckte att jag var lite knäpp eller att jag blivit en stridis. Det blev inte mycket till muckarfest. Efter tre tuffa veckors utbildning i Strängnäs med tjänstgöring varje dag från 07:00 till ca 22:00 så var det dags för avfärd till Sinai-öknen under midsommarveckan och sedan sex månaders tjänstgöring vid FN-bataljon 70M.

             Camp Sinai, 1:a kompaniets huvudcamp.   Foto Thoralf Alfsson

Vid checkpointen 553, som låg vid gränsen till Egypten, var jag stationerad under närmare två månader. Där hände det en hel del och vi fick se väldigt mycket i bilar och lastbilar som passerade in och ut ur FN-zonen. Toyota pickuper var väldigt vanliga. Männen satt alltid i det enda framsätet medan kvinnor och barn mer eller mindre alltid satt på flaket. Jag tror rekordet var 6 män i framsätet och 12 kvinnor och barn på flaket, totalt 18 personer.

När jag idag tittar på mina bilder från Kairo så ser jag också en hel del kvinnor som är västerländskt klädda, inte ens en slöja men det var förstås 1978 och mycket har hänt sedan dess. Det började väl egentligen med att shahen av Iran störtades 1979 och islamistmullorna tog över makten.

    Idag och med facit i hand så vet jag att de sex månaderna i Sinai, med rundresor i Egypten och besök i Kairo, Luxor, Assuan och Alexandria. Sedan en 11 dagars ”leave” i Israel med rundresa till alla historiska platser, gav mig enormt många erfarenheter och insikter om andra kulturer och inte minst om islam och judendom. Erfarenheter som utan tvekan påverkat mig senare i livet. Inte minst min negativa syn på islam.

Silverdalens Pappersbruk

Efter min FN-tjänst träffade jag en kvinna och hamnade så småningom i Silverdalen som ligger i Hultsfreds kommun. Där jag fått en anställning vid MoDo:s pappersbruk i Silverdalen, som elektriker på El-avdelningen, för att sedan bli tjänsteman 1984. Vi köpte ett äldre hus 1980, som renoverades och byggdes ut och jag blev sedan pappa i november 1981, till min son Mikael. Sedan fick jag även min dotter Jenny i juni 1984. Hela 80-talet präglades av familj, husrenovering, bygga ett fritidshus och mycket jobb. Men jag följde ändå politiken genom lokaltidningen, Vimmerby Tidning och TV. Det fanns då inga planer på att engagera mig politiskt, då jag tyckte att det inte fanns något parti som helt passade in på mina åsikter och ståndpunkter.

     De enormt höga marginalskatterna på 70- och 80-talet var något som gjorde mig väldigt upprörd. Något som även fick Astrid Lindgren att reagera och skriva pomperipossasagan, vilket skakade om regeringen och finansministern Gunnar Sträng (S). Om jag jobbade övertid, som man fick göra väldigt mycket under de två veckor som pappersbruket stod still varje sommar, då alla underhållsjobb och investeringar skulle utföras, blev det många övertidstimmar, med följden att familjen försakades under dessa veckor, vilka mer eller mindre alltid inföll i juli, vecka 28-29. Att sedan få lönebeskedet och se att närmare 80 procent av extrapengarna gått i skatt gjorde mig alltid lika upprörd och förbannad. Så mycket slit för knappast någonting i den egna plånboken var väldigt frustrerande. Det var sossarnas och Olof Palmes fel i mina ögon. Jag tyckte genuint illa om Olof Palme!

      När Ny demokrati bildades av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson under våren 1991, med sänkta skatter och restriktiv invandring som profilfrågor, så var valet av parti i riksdagsvalet 1991 inte svårt. Samtidigt tror jag Ian och Bert och Ny demokratis sammanbrott några år senare förmodligen grusade Sverigedemokraternas möjligheter att bli ett riksdagsparti under minst tio år. Utan Ny demokratis uppgång och sedan magplask tror jag att SD hade gjort entré i riksdagen redan 2002 eller senast 2006. Där förlorade Sverige minst ett decennium i restriktiv invandringspolitik i förhållande till våra nordiska grannländer. I Danmark fick Dansk Folkeparti stort inflyttande redan 2002. Men samtidigt visade det stora stödet för Ny demokrati i valet 1991 att ett invandringskritiskt parti kunde få ett så stort stöd och att man kunde bli ett riksdagsparti.

       Efter drygt 10 år som tjänsteman på Silverdalens Pappersbruk blev jag till slut övertalad att ställa upp för en position i tjänstemannafacket SIF. Jag blev invald som ersättare i förhandlingskommittén 1996 men efter bara några månader så slutade en av de tre ordinarie ledamöterna i förhandlings-kommittén sin anställning vid företaget. Det innebar att jag fick gå in som ordinarie och jag fick börja förhandla löner för alla tjänstemän, förutom cheferna. Dessutom blev det förändringar i driften vid pappersbruket som innebar varsel och jag fick vara med om att förhandla uppsägningar då närmare 100 personer skulle sägas upp och ett tiotal av dessa var tjänstemän. Det blev tuffa förhandlingar med de andra fackförbunden, LO-Pappers avdelning 49 och arbetsledarnas Ledarna som ställdes mot arbetsgivaren.

Jag blev väldigt engagerad i dessa förhandlingar och framförallt hur de olika fackförbunden gemensamt försökte driva ett eget förslag för en ny organisation och för driften vid pappersbrukets produktionslinjer. Det slutade med att det var jag som fick stå framför pappersbrukets anställda i Silverdalens Folket hus och redovisa hur fackförbundens förslag såg ut och hur vi ville driva företaget vidare till skillnad mot det förslag som företagsledningen drev i förhandlingarna. Det föll även på min lott att åka upp till Modo Papers styrelse i Örnsköldsvik/Husum och huvudkontoret, som jag tror kallades för ”muttern” då byggnaden var sexkantig, ta hissen upp till direktionsvåningen och presentera fackens förslag inför styrelsen och ledningen för Silverdalens Pappersbruk. Vår platschef Hans Karlsson och produktionschef Lars-Åke Pettersson såg väldigt bistra ut när jag sänkte företagsledningens förslag i min dragning. Jag undrar än idag hur jag vågade göra detta.

     Uppenbarligen tyckte de andra fackförbunden att jag gjorde ett så pass bra jobb under dessa förhandlingar att alla tre facken föreslog mig som Silverdalens arbetsplatsrepresentant i MoDo Pappers styrelse. Jag valdes enhälligt av samtliga tre fackförbunden. Lite dråpligt med tanke på att Pappers avdelning 49:s fackpampar, dåvarande ordförande Rune ”masen” Gustafsson och kassören Sten Andersson tog till fysiskt våld mot mig för att jag vägrade gå med i facket 1980, när jag bara varit anställd i några månader vid bruket. Vilket inte gjorde mig särskilt motiverad att gå med i facket. Jag gick aldrig med i LO-facket utan 1984 fick jag en ny tjänst som El-tekniker och blev istället tjänsteman. Då gick jag omgående med i fackförbundet SIF. Att LO-facket 15 år senare valde mig som arbetsplatsrepresentant för deras medlemmar i MoDo Papers styrelse har jag skrattat åt många gånger senare.

    Det blev många resor mellan Silverdalen och Örnsköldsvik under den tiden. Men då fanns det en flyglinje från Hultsfred till Arlanda. Ibland åkte jag upp till Ö-vik för bara 20 minuters förhandling och sedan hem igen samma väg men det tog en hel dag i anspråk. Kändes ganska meningslöst många gånger. För att inte tala om klimatpåverkan som dessa fackliga förhandlingar gav uppsåt till men då var det en icke fråga.

13

Under 90-talet fanns det en flyktingförläggning vid bostadsområdet Stålhagen i Hultsfred. Dåvarande Invandrarverket drev förläggningar inte bara i Hultsfred. När trycket ökade som t.ex. under tidigt 90-tal så utnyttjades många olika anläggningar inom kommunen till flyktingförläggningar med olika konsekvenser för boende på de orter som drabbades. Historierna var många om snatterier, stölder och inbrott. Kulturkrockarna var många och berättelserna och skrönorna desto fler. Men ingen rök utan eld.

    En händelse som säkert påverkade min syn på invandringen var en incident i butiken Exet i Hultsfred, på slutet av 90-talet. Jag åkte någon gång i veckan till Hultsfred för att handla. Den här gången hade jag med mig två backar med tomglas som skulle pantas i automaten inne i butiken. När jag ställde upp den första backen på bandet kom en grabb i 10-12 årsåldern med utländskt utseende och ställde sig bredvid mig och tittade på. När jag sedan ställde upp back nummer två så tänkte jag att nu får jag vara försiktig när jag trycker på knappen för att få mitt kvitto, en tanke hade slagit mig att grabben kanske tänkte ta mitt pantkvitto. Mycket riktigt när pantkvittot matades ut kom en hand flygande som försökte ta mitt kvitto men eftersom jag var beredd på detta så vispade jag bort handen och tog mitt pantkvitto. Men jag hann inte mer än få tag i mitt kvitto innan en gapande och skrikande kvinna överföll mig bakifrån och började slå och slita i mina kläder samtidigt som hon skrek något osammanhängande på engelska/arabiska om att jag hade misshandlat hennes son. Kvinnan var insvept i stora svarta tygstycken. Varenda människa i butiken kom fram från gångarna, för att se vad som pågick, inklusive butikspersonal och butikschefen. Jag var minst sagt smått chockad över kvinnans uppträdande. Hon krävde dessutom att polisen skulle komma därför att hon skulle anmäla mig för misshandel. Efter ca 10 minuter var en polispatrull på plats och de tog upp en anmälan från kvinnan men när de hörde min berättelse så rekommenderade polisen att jag även gjorde en motanmälan, då det fanns en rad vittnen till hur kvinnan ofredat och slitit i mina kläder och även slagit mig på armen.

    Kvinnan var enligt uppgifter jag fick senare från Irak. Jag var minst sagt upprörd efter denna händelse. Det var första och enda gången som jag blivit polisanmäld för något våld. Jag var så upprörd efter händelsen att jag inte kunde tänka på något annat under flera dagar. Anmälan lades sedan ned efter några veckor men i mitt huvud satt det kvar och gör fortfarande. Min attityd mot människor från MENA-länder förbättrades inte, utan mina politiska uppfattningar om invandringen från just MENA-länderna stärktes istället.

14

En annan mycket viktig händelse som definitivt påverkade mig att våga engagera mig politiskt var en utbildning som genomfördes vid Silverdalens Pappersbruk. Det var dåvarande platschefen Hans Karlsson som drev igenom att alla anställda skulle gå en kurs i PU-utbildning, personlig utveckling, något som internt kallades för ”grön gubbe kurs”. Den bestod av 7 halvdagar där man bland annat skulle hålla föredrag inför en grupp, spela teater, grupparbeten som skulle redovisas inför gruppen och att hålla tal. I grund och botten handlade det om att ”göra bort” sig inför gruppen och därmed få bort känslan och rädslan av att tala och uppträda inför en stor grupp. Jag fick ”förmånen” att ingå i den referensgrupp som genomförde den första utbildningen som hölls av en person vid namn Börje Lexhed. Vi var nog ca 30 personer i gruppen. Det hade gått en del rykten om kursen som skrämt upp väldigt många. När vi kom till första kurstillfället som var i en ganska stor lokal på hotell Hulingen i Hultsfred hade Börje Lexhed ställt upp alla stolar längs med väggarna, förutom två stolar som stod mitt i det för övrigt tomma rummet. Alla förstod att någon skulle utsättas för något i dessa två stolar. Ingen satte sig givetvis i dessa stolar, utan stolarna fylldes på utmed väggarna. Sedan började Börje Lexhed sin psykologiska krigföring och alla hade nog en klump i magen om just han/hon skulle bli utvald till något experiment i de två stolarna mitt i rummet. Efter ca 10 minuter tog Börje Lexhed helt enkelt bort dessa två stolar och ställde även dessa utmed väggarna. Det psykologiska testet var genomfört och han förklarade syftet. Alla andades ut.

     Då genomförde istället Börje Lexhed en pantomim under ca 2 minuter. Sedan kom frågan om någon ville göra om den och ”hotet” om att alla skulle göra samma pantomim inför gruppen. Jag anmälde mig som första frivilliga kandidat, till mångas förvåning. Jag gjorde så gott jag kunde och det blev många skratt, kanske både med och åt mig men jag behövde sedan inte sitta och våndas över när det skulle bli min tur. Jag lärde mig väldigt mycket under dessa sju halvdagar, inte minst om mig själv. Utan den här utbildningen och erfarenheten hade jag sannolikt inte gett mig in i politiken. Så på sätt och viss har jag delvis platschef Hans Karlsson att tacka för att jag hade modet att ge mig in i politiken, för ett nytt och kontroversiellt parti.

    Slutligen var det ändå den extrema invandringspolitiken som Sveriges regeringar förde under 90-talet och under början av 2000-talet som fick mig att ta steget och söka medlemskap i Sverigedemokraterna vid årsskiftet 2004/2005. Jag kände att jag hade suttit tillräckligt länge vid köksbordet och framför TV:n och klagat på den förda politiken. Det var hög tid att engagera mig för mina barns skull och förhoppningsvis även kommande barnbarn. Jag ville inte att de skulle få växa upp i ett mångkulturellt inferno, med ett krackelerande välfärdssystem. Annars hade jag ingen rätt att fortsätta klaga på utvecklingen i samhället.

15