Jag har nu läst Sverigedemokraten och den tidigare profilen på Riks, Rebecka Fallenkvists nyutkomna bok med titeln Segerns pris. Ju längre som jag läste desto mer kom jag underfund med att vi har en del gemensamt i vår resa inom Sverigedemokraterna. Vi hade båda vårt första möte med SD i Växjö. En lite märklig tillfällighet.

Vi har båda varit i blåsväder i nationell media på grund av våra åsikter som vad vi uttryckt och vi har haft många följare eller läsare via sociala medier. Rebecka Fallenkvist hade dock tillgång till hela partiets kommunikationsavdelning men den fanns ju inte på det sättet under mina år eller i varje fall bara under de sista åren av min verksamma tid.

Men vi skiljer oss på en punkt!

Rebecka Fallenkvist blev aldrig utesluten för sina klavertramp men det blev jag.

Att Rebecka Fallenkvist hade invandrarbakgrund visste jag inte förrän jag läste hennes bok. Föräldrarna kommer från Rumänien och hon skriver följande i sin bok.

”Mina föräldrar flydde Rumäniens kommunism i slutet på 80-talet och hamnade faktiskt först i just Sölvesborg, Jimmie Åkessons hemstad. Av någon slump kring åren då Sverigedemokraterna bildades. Jag är inte helt säker, men det kan faktiskt vara mina föräldrars fel att Jimmie Åkesson senare blev sverigedemokrat och resulterat i allt detta. Cirkeln skulle kunna vara sluten nu.”

Hon tar upp sin rumänska bakgrund ett flertal gånger i boken och jag tolkar det som en förklaring till hennes mer raka, lite hårda, högljudda och glada temperament. Något som ställt till det för henne ett flertal gånger. Men vi vet ju att journalisterna som bevakar Sverigedemokraterna hugger på varje minsta lilla blotta som ges.

”För varje svidande spark i baken, är ett skutt i rätt riktning. Ett rumänskt uttryck som mina föräldrar brukade säga och fortfarande gör. Det gör ont när man får en spark i baken, men man får aldrig glömma att det kan bidra till ett skutt i rätt riktning.”

Jag tycker att det är intressant att läsa om andra personers resa inom ett politiskt parti och i synnerhet inom Sverigedemokraterna. Jag har ju min resa som började 2004/2005 och som slutade i slutet av 2018. Rebecka Fallenkvist inledde sin resa bara något år innan min resa tog slut men hon har förstått att det har varit en helt annan resa för oss som gick med i Sverigedemokraterna och blev aktiva medlemmar och förtroendevalda för 20 år sedan. De som gått med i partiet de senaste tio åren har haft det mycket lättare men Rebecka Fallenkvist reflekterar även över detta i sin bok. Jag citerar ett längre stycke.

”När jag tänker efter så inser jag att Sverigedemokraterna nog aldrig har fått en ursäkt för det skamlösa beteende som de har utsatts för av sina meningsmotståndare runt om i vårt land. Våra företrädare har gång på gång blivit förlöjligade, förminskade och behandlade utan respekt av såväl politiker som etablissemanget. Jag tror inte heller att våra företrädare någonsin ens kommer att få ett tack från dessa ryggradslösa politiker och media som ständigt har försökt att tysta och marginalisera oss. Om det är något som jag är fullständigt övertygad om, så är det att Sverigedemokraterna hela tiden har haft rätt. Vår politik och våra idéer har, trots motståndet, påverkat Sverige i rätt riktning. Vi har stått fast vid våra principer och vår övertygelse, även när det har varit svårt och när motvinden har varit stark. Genom vår ihärdighet och vårt engagemang har vi gjort allt vi kunnat för att förbättra vårt land och för att stå upp för det svenska folket.”

När jag skrev min bok så kom kraften och viljan inifrån. Jag tror att det även gäller Rebecka Fallenkvist. Att skriva en bok blev för mig en personlig och nödvändig terapi och gav mig en ny självinsikt när jag fick backa tillbaka bandet och spela upp min resa inom Sverigedemokraterna i slow motion. Saker som jag inte förstått tidigare blev glasklara och jag såg både mina egna misstag och klavertramp, med ett litet nytt ljus. Men också att jag har fått rätt i många avseenden och det upplever jag fortfarande när jag betraktar dagens politik.

Jag får känslan att Rebecka Fallenkvist också haft en liknande upplevelse när hon tog sig an sitt bokprojekt. Det är faktiskt nödvändigt att bearbeta allt som hänt för att sedan kunna gå vidare i livet och lämna det bakom sig. Att skriva en bok är nog för många ett väldigt bra sätt att bearbeta något som kanske varit ett trauma. Det blir en personlig terapi som man bara kan göra i sin ensamhet och i sitt eget huvud. Men man behöver tid och lugn.

”Mina upplevelser har givit mig en nyvunnen respekt för de människor som har stått vid min sida. De har visat mig vad lojalitet och vänskap verkligen betyder. Deras stöd har varit ovärderligt och jag vet att jag aldrig kommer att kunna återgälda dem fullt ut.”

Läs gärna boken så kanske du får en annan uppfattning om Rebecka Fallenkvist än ”Helg seger” och ”Annie Frank, som kåtheten själv”.