Dags för riksdagsvalsedeln 2018
 

Hur Sverigedemokraternas riksdagsvalsedel för 2018 skulle utformas var fortfarande vid ingången av 2017 höljt i dunkel. Det ryktades om att det fanns olika viljor inom partistyrelsen på vilket sätt valsedlarna skulle utformas och hur mycket inflytande som distrikten skulle få över antalet kandidater och placeringarna på valsedeln. Från distrikten fanns önskemål eller snarare krav på att få ett betydligt större inflytande över hur valsedlarna skulle utformas vid detta val, än hur det genomfördes 2014.

I partistadgarna fanns inga paragrafer om vem som hade beslutanderätten över valsedlarna till riksdagsvalet. Därmed heller inget regelverk för hur valsedlarna skall utformas. Det här var givetvis ett medvetet val från partiledningen för att därmed få full rådighet över fastställandet av riksdagsvalsedlarna. I praktiken sätts riksdagsvalsedlarna av partiets verkställande utskott, inte av den valda valberedningen. Verkställande utskottet ger helt enkelt sina direktiv och önskemål till valberedningens ordförande.

    Under våren 2017 framkom ett rykte om att ca 50-60 namn på riksdagsvalsedeln skulle vara gemensamma på alla valsedlar, för alla riksdagsvalkretsar och att det återstående utrymmet skulle ges till lokala namn i respektive riksdagsvalkrets. Det får maximalt rum 72 namn på en valsedel, vilket i så fall skulle innebära att distrikten skulle få sätta de sista 12 eller 22 namnen på valsedeln men alla dessa skulle med andra ord hamna på baksidan av valsedeln.

    I valet 2014 blev Sverigedemokraterna det tredje största partiet i riksdagen med närmare 13 procent av rösterna. Att partiledningen under vare sig Landsdagarna 2015 eller 2017 införde nya paragrafer i partistadgarna för hur partiets riksdagsvalsedlar skall tas fram, visar med all tydlighet att interndemokratin är minimal och att partiet inte kan jämföras med andra riksdagspartier. Maktkoncentrationen till de ”fyras gäng” och den inre kretsen är mer eller mindre total. Tyvärr är det också så som partiledningen vill att det skall vara även i fortsättningen, då inget i skrivande stund tyder på att någon förändring är i sikte inför kommande val 2022.

    Förtroendet för att distrikten skall kunna hantera framtagandet av riksdagslistorna i respektive riksdagsvalkrets är med andra ord obefintligt från Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Richard Jomshof. De styr med järnhand vilka som skall hamna på en valbar plats, vilket i praktiken innebär att rövslickeri har blivit en praxis inom partiet för de som strävar efter en riksdagsplats. Något som inte kan undgå den som betraktar detta apspel från sidan av spelplanen.

363

Något som jag gjort under en lång rad av år. Jag har dock undrat om de höga herrarna i toppen själva förstått hur pass utbrett detta rövslickeri i själva verket är. Eller om de tror att de i verkligheten är så populära som de kan framstå? Facebook är en utmärkt plats att betrakta detta ögontjäneri, där alla gillamarkeringar och kommentarer kan läsas.

    Efter sommaren 2017 kom en önskan eller en uppmaning från ordförande i riksorganisationens valberedning, Michael Rosenberg att varje distrikt skulle nominera ca 20 personer till riksdagsvalsedeln. En signal som då bekräftade de tidigare rykten som cirkulerat inom partiet. Senare bekräftades det också att partistyrelsen beslutat att 60 namn skulle vara gemensamma på riksdagsvalsedeln och distrikten skulle få möjligheten att nominera övriga namn på plats 61 till 72 på valsedeln för respektive riksdagsvalkrets. I och med att landet är indelat i 29 riksdagsvalkretsar innebar ordningen att Sverigedemokraterna maximalt kunde ha 60+29*12= 408 kandidater till riksdagen, om ingen dubblering gjordes mellan listorna.

     Redan i början av sommaren 2017 hörde journalisten Ulf Carlsson av sig från tidningen Östran och ville intervjua mig angående om jag skulle kandidera till riksdagen 2018. Artikeln blev väldigt bra utan påhopp och negativa vinklingar, snarare tvärtom. Jag citerar valda delar från artikeln.

   ”Thoralf Alfsson i Kalmar är en av Sverigedemokraternas mest kända politiker, utanför partiledningen. Han hoppas på en ny period i riksdagen.”

”Många partimedlemmar hoppas nu att Sverigedemokraternas profilerade bloggare Thoralf Alfsson i Kalmar åter hamnar i riksdagen. Efter att ha suttit i riksdagen 2010-2014, nominerades Thoralf Alfsson inte för en ny period inför valet 2014. Det blev i stället Mattias Johansson-Bäckström från Oskarshamn som tog över. Men han är egentligen inte riksdagsledamot för Kalmar utan för Västernorrland. De två SD-mandaten från Kalmar gick i stället till Paula Bieler från Uppsala och Christina Östberg från Söderhamn. Orsaken är att SD har en gemensam lista för hela landet.

    Det har gjort att partiledningen haft järnkoll på vilka som hamnat i riksdagen. Inför valet nästa år diskuteras om partiet ska arbeta på samma sätt som alla andra, med regionalt nominerade kandidater och i det läget blir det mycket svårt att runda Thoralf Alfsson, när det ska beslutas vilka som kandiderar för länet. Han är i dag en av de mest kända SD-profilerna utanför partiledningen.

     Varför Alfsson petades förra gången vet han fortfarande inte.

– Det är faktiskt ingen i valberedningen som berättat. Men jag accepterar förstås det. Valberedningen bestämmer.  

Möjligen kan ett skäl vara hans mycket lästa blogg med 40 000-70 000 unika besökare varje månad. Det gör att han har en egen plattform utanför partiledningens kontroll.”

Östran 9 juni 2017.

364

Med facit i hand så var det säkert en artikel som retade Mattias B Johansson, inte minst för att den var så positiv för min del. Personligen var jag väldigt osäker på om jag skulle få en plats på riksdagsvalsedeln för Kalmar län. Att jag skulle få en plats bland de 60 gemensamma namnen var nog inte tänkbart efter att jag petades från riksdagslistan 2014. En sådan omsvängning från Jimmie Åkesson var sannolikt helt utesluten. Min förhoppning stod till en plats långt ned på valsedelns baksida och sedan en möjlighet att kryssa mig in till riksdagen.

    Mina negativa föraningar besannades dock betydligt tidigare än vad jag hade förväntat mig. Efter ett möte med distriktets arbetsutskott under sensommaren 2017 så blev jag och Mattias Bäckström Johansson ensamma kvar i partilokalen i Kalmar. Lite oväntat så ställde MBJ plötsligt frågan om jag hade för avsikt att kandidera till riksdagen i valet 2018. Jag svarade att det hade jag för avsikt att göra, inte minst på grund av att jag ansåg att jag behandlades väldigt orättvist 2014. Svaret från Mattias Bäckström Johansson var kort och koncist.

”Du kommer inte få stå på valbar plats!”

Jag blev minst sagt förvånad över svaret, det var skrämmande. MBJ satte sig över alla stadgar om att valsedlarna skall beslutas på en valkonferens och av medlemmar eller av valda ombud. Svaret visade med all tydlighet att någon interndemokrati inte existerade inom partiet. Men även att valberedningen inte hade någon makt och distriktets medlemmar inte heller hade någon makt och beslutanderätt över hur riksdagsvalsedeln för Kalmar län togs fram. En mycket skrämmande insikt för mig som aktiv medlem i ett demokratiskt parti, som borde hålla på en demokratisk process där medlemmarna i partiet beslutar om vem som bäst företräder partiet i riksdagen, inte Mattias Bäckström Johansson. Jag blev dock inte nämnvärt förvånad med tanke på hur det gick till 2014, även om en viss besvikelse infann sig för stunden.

    Svaret kunde lika gärna också innebära att jag inte ens skulle få stå med på en riksdagsvalsedel. Så jag fick fortsätta att leva i ovisshet om en plats på riksdagslistan över sommaren och hösten. Jag ville heller inte börja diskutera och spekulera över namnen på riksdagslistan för jag misstänkte då att MBJ skulle bli sur och därmed plocka bort mig helt och hållet från riksdagslistan. Den makten misstänkte jag att MBJ redan hade i och med att han hade en plats i partistyrelsen. Jag hade sett så många andra ställas vid sidan om inom partiet så jag tog absolut inte ut något i förskott eller ens diskuterade den kommande lokala listan vare sig med andra medlemmar eller på bloggen.

365

Det säkraste och bästa var med stor sannolikhet att ligga lågt och avvakta rätt tillfälle för en diskussion.

    Enligt den information vi fått skulle Jimmie Åkesson vara toppnamn på alla valsedlar men om någon eller några av de lokala namnen kom med bland de 60 gemensamma namnen skulle de placeras direkt efter Jimmie Åkesson på valsedeln.

Mina funderingar om den kommande lokala listan från distriktet upptog mycket av mina tankar under sommaren och hösten. Att MBJ skulle vara nummer 1 rådde det ju inte någon tvekan om. Men om jag skulle hamna på en icke valbar plats på listan måste ju ytterligare ett antal personer placeras före mig. Minst två, kanske till och med tre personer från distriktet. Med tanke på de opinionssiffror som partiet hade under hösten så var ett valresultat på upp emot 25 procent inte omöjligt. Vilket sannolikt skulle innebära närmare 100 mandat i riksdagen. I Kalmar län skulle ett valresultat i den storleksordningen sannolikt innebära 3 mandat från länets riksdagsvalsedel. 

Beroende på hur många från Kalmar län som placerades bland de 60 gemensamma namnen kunde det innebära att i varje fall nummer 61 på listan hade stora chanser att komma in i riksdagen och kanske även nummer 62 vid ett väldigt bra valresultat. Det innebar enligt mina egna funderingar att jag med stor sannolikhet skulle placeras på plats nummer 5 eller kanske till och med längre ned i den lokala rangordningen. Men vilka skulle då placeras före mig utan att medlemskåren i länet blir upprörda eller fullständigt rasande?

     Martin Kirchberg var givetvis ett namn men samtidigt hade han utsetts till Sverigedemokraternas regionrådskandidat. Det innebar att han mer eller mindre till 100 procent också skulle bli regionråd då man redan beslutat om att det skulle bli 13 regionråd i den nya regionorganisationen som skulle tillträda den 1 januari 2019 och ett av dessa regionråd var vikt för SD. Därmed skulle ju Martin Kirchberg i så fall avsäga sig sin riksdagsplats. Ett annat namn var trotjänaren Bo Karlsson från Västervik, som varit starkt engagerad i landstingspolitiken sedan 2010. Skulle Bosse släppa landstinget eller nya regionen för en plats i riksdagen? Tveksamt men ändå möjligt. Fanns det då inga kvinnor som skulle kunna vara med i toppen på distriktets lista på riksdagskandidater och som skulle kunna stå på en valbar plats. Nej, jag kunde faktiskt inte se ett enda namn som visat så mycket engagemang, vilja och som hade tillräcklig politisk erfarenhet i hela länet. Det var heller ingen av kvinnorna som uttalat den ambitionen. SD är ett starkt mansdominerat parti och distrikt Kalmar län var inget undantag, snarare tvärt om och betydligt mer mansdominerat än andra distrikt i en jämförelse jag läst, 75-80 procent bland medlemmarna var män.

366

Jag hade dock förväntat mig att det skulle bli lite diskussion om vår lokala lista under hösten men jag blev i varje fall inte inblandad i den diskussionen. Vid ett möte i distriktets arbetsutskott den 25 oktober 2017 presenterade Mattias Bäckström Johansson lite överraskande ett färdigt förslag med rangordning av 20 lokala namn till den lokala riksdagsvalsedeln för Kalmar län som skulle skickas till valberedningens ordförande Micael Rosenberg. Av den lilla diskussion som uppkom under mötet så förstod jag att Mattias B Johansson redan diskuterat listan och förankrat den med Martin Kirchberg och Bo Karlsson, som också ingick i arbetsutskottet. Därmed var det 3 mot 1 i arbetsutskottet. Jag insåg att det var lönlöst att diskutera frågan då MBJ sannolikt fått direktiv från Jimmie, Mattias och Richard att jag skulle placeras på en icke valbar plats på listan. De insåg säkert samtidigt att det skulle bli stor uppmärksamhet om jag ströks från listan helt och hållet. Jag valde istället att iaktta och lyssna på de andras ”teaterspel” under mötet. Mattias Bäckström Johansson hade givetvis satt sig själv som toppnamn på listan.

Så här såg MBJ-listan ut.

1. Mattias Bäckström Johansson, Oskarshamn
2. Anne Oskarsson, Mörbylånga
3. Bo Karlsson, Västervik
4. Martin Kirchberg, Torsås
5. Thoralf Alfsson, Kalmar
6. Britt-Marie Sundqvist, Oskarshamn
7. Claus Zaar, Mörbylånga
8. Petra Gustavsson, Kalmar
9. John Hoffbrink, Hultsfred
10. Janita Kirchberg, Torsås
11. Roger Sunesson, Mönsterås
12. Leif Gustavsson, Högsby
13. Micael Erlandsson, Oskarshamn
14. Carina Falkestad, Kalmar
15. Jan Johansson, Oskarshamn
16. Sune Olsson, Högsby
17. Göran Gustafsson, Hultsfred
18. Tommy Ivarsson, Västervik
19. Kent Freij, Torsås
20. Mikael Karlsson, Mönsterås

Det mest häpnadsväckande och minst sagt chockerande var att Mattias B Johansson hade placerat Anne Oskarsson som nummer två på listan.

367

Med det rådande opinionsläget var det en garanterad plats i riksdagen, då hon sannolikt därmed skulle ingå i de gemensamma 60 namnen. Anne Oskarssons placering var givetvis en total överraskning för mig. Jag tog dock för givet att distriktets valberedning och dess ordförande Leif Gustavsson från Högsby, var införstådd och hade fått lämna synpunkter på utformningen av namnen och hur de rangordnats. I efterhand fick jag veta att Leif Gustavsson inte delgetts något om listan och därmed heller inte valberedningen. Utan listan var helt och hållet ett verk av distriktets ordförande Mattias Bäckström Johansson. Helt sanslöst!

    Den sensationella överraskningen var förstås Anne Oskarsson på plats nummer 2. Jag måste säga att jag tappade hakan fullständigt. Vad hade Anne Oskarsson åstadkommit politiskt? Ingenting. Ingen från SD Öland förstod heller någonting. Till och med media var överraskade och undrade vem Anne Oskarsson var. Under Anne Oskarssons ordförandeskap för SD Öland hade det bara varit problem och personkonflikter. Efter att jag varit med på några styrelsemöten på Öland för att stötta föreningen och ordförande Anne Oskarsson så insåg jag att hon var direkt olämplig som ordförande då hon inte kunde föra en dialog med ledamöterna i styrelsen under ett möte och sannolikt inte heller med medlemmarna på Öland. Jag upplevde de mest otrevliga utbrott från ledamöter som jag någonsin upplevt under min tid i SD och hon klarade inte av att hantera det, utan det var andra ledamöter i styrelsen som fick gripa in som Lars Lindqvist eller Erik Arvidsson, vid ett möte som hölls i Föra Bygdegård på norra Öland. Underlagen till styrelsemöten var dessutom undermåliga och protokollen fyllda med felaktigheter och brister. Något som övriga medlemmar tog upp gång på gång vid styrelsemöten. Sekreterare i styrelsen var Anne Oskarssons man, Eric Rosenlund, så möjligheten att kommunicera protokollen med sekreteraren var ju goda.

    Falangerna på Öland frodades under Anne Oskarssons ordförandeskap och flera jobbade för att få bort henne som ordförande och dessutom få bort henne från kommunfullmäktige i Mörbylånga kommun. Något som också lyckades senare. Jag tittade på några av hennes framträdanden i talarstolen under kommunfullmäktigemöten och insåg att det inte var bra för Sverigedemokraterna.

    Mattias B Johansson var väl medveten om de problem som fanns inom SD Öland och att Anne Oskarsson var en del av problemet men uppenbarligen tog han ingen hänsyn till detta. Det viktigaste var troligen att få med en riktigt tacksam ja-sägare på riksdagsvalsedeln. Martin Kirchberg och Bo Karlsson hade uppenbarligen samtyckt till denna topplacering som med stor sannolikhet innebar en garanterad plats i riksdagen. Helt sjukt enligt min uppfattning men MBJ och partiledningen skulle utan tvekan få en hundra procent säker ja-sägare och fullständigt färglös politiker, utan egna initiativ. Men det är ju också önskvärt om man vill ha ett knapptryckarkompani.

368
 

Hennes två år i riksdagen så här långt har väl bevisat att mina farhågor stämde. Hon har deltagit i endast tre debatter, en enda egen motion under två riksdagsår enligt riksdagens webbsida. Inte en enda interpellation eller skriftlig fråga till ett statsråd under två år. Det är ett minst sagt ett miserabelt facit. Men det är ett bevis på vad Mattias B Johansson önskade sig, en ja-sägare utan egen vilja. Dessutom en person som inte skulle konkurrera med MBJ om uppmärksamheten i den lokala mediebilden, utan MBJ skulle framstå som den lysande stjärnan. Grattis Mattias B Johansson, du fick vad du önskade.

    Den 10 november var listan uppe för beslut i distriktsstyrelsen. Den enda ändringen som gjorts var att Janita Krichberg flyttades ned på listan då man inte ville ha två personer från samma familj på riksdagsvalsedeln. Ingen opponerade sig i distriktsstyrelsen mot rangordningen och namnen utan MBJ drev igenom förslaget på namn till valsedeln utan att någon protesterade. Jag valde att inte föreslå någon alternativ lista med mitt eget namn högre upp då det med stor sannolikhet skulle ignoreras av valberedning/partistyrelsen och jag ändå skulle sättas på en icke valbar plats eller helt enkelt strykas.

Om det funnits riktiga stadgar hade det varit distriktets årsmöte där alla medlemmar hade fått nominera kandidater till riksdagen och sedan röstat fram listan med de 20 namnen. Men den demokratin existerade inte inom Sverigedemokraterna i Kalmar län. Hur det fungerade i övriga distrikt vet jag inte.

    Sedan skickades denna lista in till riksorganisationens valberedning som ville få namnlistorna från distrikten senast den 1 december men det var fortfarande inte riktigt klart hur valberedningen skulle hantera de lokala namnlistorna. Hur många namn som skulle vara gemensamma och hur många namn som skulle vara lokala på varje riksdagsvalsedel var fortfarande höljt i dunkel. Det verkade som både valberedningen och partistyrelsen ville ha koll på alla kandidater innan de bestämde hur utformningen skulle se ut. De fyras gäng eller snarare de tres gäng ville ha full kontroll. Björn Söder var ju utmanövrerad.

    Min plats som nummer 5 skulle sannolikt betyda nummer 63 på den kommande valsedeln. En icke valbar plats oberoende av hur bra det gick i valet. Enda möjligheten skulle vara att kryssa mig förbi övriga på valsedeln! Det var inte svårt att räkna ut hur MBJ tänkt när han placerade mig på plats nummer 5. Budskapet var också att om jag inte accepterade listan så skulle partistyrelsen kunna stryka mig helt och hållet från riksdagsvalsedeln. Så det var bara att välja pest eller kolera och hålla god min. Därmed visste jag förutsättningarna och jag var i och för sig inte överraskad. Det hade funnits flera signaler och tisslande och tasslande som jag hade noterat, inte minst att jag inte varit inblandad i någon diskussion om förslaget på namn till riksdagslistan. Nu var det bara att avvakta det slutgiltiga förslaget från riks valberedning, de kunde fortfarande stryka mig från listan och sedan invänta vad som hände på valkonferensen i mars 2018, då listorna skulle beslutas.

369

Trots dessa motgångar tappade jag inte modet, utan fortsatte jobba som vanligt. Jag låg bakom att vi tog fram en folder med rubriken ”Kalmar förtjänar bättre” som vi tryckte upp och skickade ut till samtliga hushåll i Kalmar kommun. Detta gjorde vi redan till Allhelgonahelgen i november. Min strategi var att det var mycket bättre att skicka ut information till hushållen under en tid när inga andra partier skickade ut sin information. Chansen var då mycket större att informationen skulle läsas av mottagaren, till skillnad mot under valrörelsen då hushållen mer eller mindre dagligen fick ta emot utskick från de politiska partierna och det mesta skulle hamna i pappersinsamlingen, oläst. Mitt eget foto av gamla vattentornet fick pryda framsidan av foldern. En symbolisk bild som visade att vi ville mot toppen. Samtidigt började jag inspireras av hur SD:s kommunikationsavdelning använde bilder med korta textbudskap, så kallade memes. Något som jag började testa på min blogg men framförallt på min Facebooksida. Tanken var att det skulle kunna bli ytterligare ett verktyg i min egen personvalskampanj.

Landsdagarna i Norrköping avslutade ett ganska händelserikt år för SD som växte kraftigt i opinionen. Det blev mitt nionde Landsdagar och det skulle även bli mitt sista för SD. Under åren 2005 till 2008 kallades det för Riksårsmöte och hölls varje år. Från 2009 döptes det om till Landsdagarna och hålls numera bara vartannat år.

    Partistyrelsen hade lagt flera förslag och förändringar av partistadgarna. Många hade hoppats på att partistyrelsen skulle stryka kravet på att kommunföreningar och distrikt skulle betala till riksorganisationen men så blev det inte. Man valde att förändra hur beräkningen skulle utföras samtidigt som man slopade återbetalningen av medlemsavgiften. Det som skulle bli en vinst för kommunföreningarna blev istället i många fall en förlust på sista raden. Mer pengar till riksorganisationen.

    Partistyrelsen fick också igenom den nya paragrafen om att kunna stänga av en medlem som var under utredning av medlemsutskottet. Något man misslyckades med två år tidigare i Lund.

370

Jag intervjuades av Pontus Mattsson från SVT och fick därmed lite utrymme i ett inslag som sändes i både Rapport och Aktuellt. Mycket bra för min kommande personvalskampanj. I inslaget intervjuades också partisekreterare Richard Jomshof som uttryckte sig på följande sätt om de kommande riksdagsvalsedlarna.

   ”Den här gången så har vi haft ännu tätare kontakter, jag har haft väldigt täta kontakter med distrikten under en väldigt lång tid nu. Och verkligen försökt föra den här diskussionen, att man ska försöka hitta de kandidater som är mest lämpade”

Det var inte utan att jag funderade över den lista som Mattias B Johansson drivit igenom i mitt eget distrikt. Mest lämpade och väldigt täta kontakter med distrikten? Anne Oskarsson?

371

Nepotism och vänskapskorruption
 

En sak som jag tidigt reagerade över inom partiet var den nepotism och vänskapskorruption som rådde inom partitoppen. Jag kunde ha en viss förståelse för detta under tidiga år i partiet, då antalet aktiva medlemmar var begränsat och att man ville kunna lita på de som företrädde partiet. Men när partiet växte och blev ett riksdagsparti så blev situationen helt annorlunda. Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Björn Söder hade alla sina sambos anställda av partiet vid den tidpunkten. Men det blev ju fler exempel på detta under mandatperioden 2010-2014. I vissa fall var orsaken att man inledde ett förhållande med någon annan i partiet och det blev sedan lite problematiskt ur flera aspekter. Idag är väl nepotismen inom partitoppen betydligt mindre men vänskapskorruptionen kvarstår i många avseenden. Men ute i den lokala organisationen finns det dock många rent bedrövliga exempel på nepotism.

    Utbildning, kunskap och arbetslivserfarenhet var under den här tiden inga viktiga faktorer för de som anställdes inom partiet. Mer eller mindre alla som anställdes hade en vänskapsrelation med någon inom partiet.

    Efter riksdagsinträdet har allt fler personer anställts via ungdomsförbundet, det tidigare SDU och dagens Ungsvenskarna. Personer som oftast inte har någon som helst arbetslivserfarenhet eller andra värdefulla erfarenheter om man skall jobba politiskt. Men de är säkra kort då de blir livegna det egna partiet för sin egen försörjning och därmed alltid lojala. I Pontus Mattsson bok ”In klampar Jimmie” tas detta upp i en intervju med Björn Söder som säger följande.

    ”Jag minns att Jimmie var med i en debatt mot en socialdemokrat hos Robert Aschberg i TV3 för länge sedan. Han sade till socialdemokraten att ”du har ju varit med i sossarna sedan blöjstadiet”. Nu hamnar vi också där. Det kanske är oundvikligt men det finns en fara med det. Du riskerar att förlora kontakten med verkligheten, man behöver folk som har erfarenhet från arbetslivet. Det är det som gjort att de andra partierna förlorat fotfästet, de lever i en bubbla och det har skapat ett politikerförakt, säger Björn Söder.”

Vid några tillfällen kom det dock in lite äldre och verkligt duktiga personer som tog tag i sin arbetsuppgift och försökte styra upp organisationen men det gillades inte av partitoppen som såg en risk att de skulle förlora kontrollen över någon funktion inom partiet.

372

Det var då inte ovanligt att ganska fula metoder användes för att manövrera ut personen i fråga. Det kunde handla om ren mobbing eller att arbetsuppgifterna förändrades och att ansvar togs ifrån personerna.

    Till detta skall givetvis också läggas de uppgifter som kvällspressen jagade fram för att hänga ut personer knutna till partiet. Eller det som IRM och Expo skrev på sina sajter, där syftet enbart var att skada partiet och dess  företrädare. Det tragiska var att partiet vid många tillfällen gick helt på dessa uppgifter och dömde personer inom den egna organisationen, i synnerhet om det sammanföll med partitoppens syften. Utredningar startades av det fruktade medlemsutskottet och i många fall blev det sedan även fällande domar från partistyrelsen. Rättssäkerheten var minimal och mycket av medlemsutskottets så kallade arbete såg jag som en skenprocess. Något jag senare själv fick uppleva.

    Historierna är många om hur det gått till inom partiet. En person som jag vet fick ta hand om mycket av detta var dåvarande säkerhetschefen Bengt Malmberg. Enligt min uppfattning var Bengt Malmberg mycket uppskattad ute i landet, hos kommunföreningar och distrikt, för sin kunskap och människokännedom. Bengt hade fått åka runt och vara lite ”städgumma” åt partiledningen men så småningom tröttnade uppenbarligen Bengt Malmberg på hur partitoppen agerade. Under min tid i riksdagen så kom ibland Bengt in till mitt rum i riksdagen och diskuterade olika politiska frågor och jag vet att Bengt följde min blogg och gillade vad jag skrev. Vi diskuterade många gånger bristerna i partiets organisation och vi var överens om väldigt mycket.

    Bengt Malmberg har efter att jag lämnade riksdagen berättat lite om varför han tröttnade på att vara säkerhetschef och ansvara för ombudsmannaorganisationen på riksnivå och till slut lämna sin anställning inom partiet på riksnivå. Mycket handlade om nepotism, vänskapskorruption, ansvarsfördelning och brister i arbetsgivaransvaret och personalpolicy. Jag hade personligen fullt förtroende för Bengt Malmberg och jag tog upp detta med partistyrelseledamoten Mattias B Johansson och uttryckte mitt stöd för Bengt Malmberg men det föll inte i god jord hos honom. Vi hade fullständigt olika uppfattning om Bengt Malmberg. MBJ ansåg att Bengt Malmberg var ett problem och jag fick närmast känslan av att MBJ och partiledningen var av den uppfattningen att man mycket väl kunde utesluta Bengt Malmberg från partiet. Jag blev minst sagt förvånad över MBJ:s inställning men jag förstod att MBJ som vanligt alltid ställde sig på partitoppens sida.

373

För några år sedan läste jag revisorernas rapport inför landsdagarna 2017. Den var aldrig offentlig utan den var bara något som presenterades för partistyrelsen. Det var revisorerna Olle Felten och Björn Tenland Nurhadi som skrivit rapporten. I rapporten pekades på flera brister inom partiets verksamheter, bland annat medlemsutskottets rutiner.

     I samband med min uteslutning från partiet i november 2018 skrev Olle Felten ett Facebookinlägg med beröring på hans arbete som revisor inom partiet. Olle Felten hade då lämnat Sverigedemokraterna efter att han ställts utanför partiets riksdagsvalsedel i valet 2018. Olle Felten hade istället gått med i Alternativ för Sverige. Om det berodde på den revisionsrapport som han skrev eller något annat vet jag inte idag men att Jimmie Åkesson är långsint och att partisekreterare Richard Jomshof inte tål kritik är väl idag allmänt känt. Så sannolikheten är väl stor att den kritiska revisionsrapporten var orsaken till att Olle Felten ställdes vid sidan om inför valet 2018.

    Facebookinlägget skrev Olle Felten den 27 november 2018, dagen efter att partistyrelsen beslutat om min uteslutning. Han skrev bland annat följande.

”Resultatet av de olika granskningar som jag och den andra revisorn genomförde presenterades för partistyrelsen vid ett ordinarie styrelsesammanträde i oktober 2017. Det var en snäll variant, som siktade in sig på att beskriva problemen med, bland annat, MU-processen på ett sakligt och korrekt sätt med syftet att väcka insikten om att något behöver göras åt en havererad process.

Vi påpekade bland annat att det behövs en stärkt rättssäkerhet i MU-processen. Reaktionen var förskräcklig, men väntad. Paula Bieler var först att gå i taket och mer eller mindre skrika rakt ut att ”Det här handlar inte om rättssäkerhet över huvud taget”. Jimmie tog vid och höll med Bieler i hennes åsikt. Han tillade: ”MU är partistyrelsen organ för att hålla personer som vi av någon anledning inte har förtroende för borta, ingenting annat, och det har således inget med rättssäkerhet att göra”.

Dessa utbrott av en odemokratisk grundsyn kring hur ett politiskt parti skall fungera, ligger också bakom häxprocessen mot Thoralf Alfsson.”

Ett minst sagt anmärkningsvärt uttalande från partiordförande Jimmie Åkesson. Om man har den uppfattningen så förstår jag att mycket annat fungerar väldigt illa som arbetsgivare och i synnerhet när vänskapskorruptionen florerar stort inom partiorganisationen och att rövslickeri belönas. Under dessa år var det väldigt många anställda som kommit och gått inom partiet. De allra flesta vet jag inget om men vissa rykten har nått även mig om personliga konflikter och maktkamp.

374

    I revisionsrapporten som jag läste framgick det att tjänstemannaorganisationen inom partiet på riksnivå hade sparkat hela 13 personer under loppet av ca två år från mitten av 2015 till början av hösten 2017. Jag skulle gissa att det handlade om ca 20-30 procent av de anställda. Två fick avgångsvederlag i miljonklassen och 11 fick sluta med arbetsbefriad uppsägningstid. De fick gå hem med full lön. Revisorerna beräknade kostnaden till 7,1 miljoner kronor för dessa avslutade anställningar. Det är minst sagt häpnadsväckande siffror i en sådan liten tjänstemannaorganisation. Kom ihåg att alla avhoppade riksdagsledamöter under den mandatperioden inte ingår i dessa kostnader. Allt tyder på en mycket bristande kompetens inom partiledningen.

Nepotism och vänskapskorruption före utbildning, kunskap och arbetslivserfarenhet skapade sannolikt ett arbetsklimat, där duktiga personer sågs som ett hot mot den egna positionen inom partiet och därför motarbetades dessa personer i stor utsträckning.

375