Första mandatperioden 2006-2010

Det började kännas lite oroligt i magen inför det första mötet i kommunfullmäktige måndagen den 6 november. Jag läste i tidningen att det blivit mycket bråk i Göteborg när Mikael Jansson tog plats i KF för första gången. Ca 100 poliser var på plats för att skydda honom från AFA-aktivister. Vilket samhälle lever vi i? Vissa grupper har svårt att acceptera ett demokratiskt val.

      Den 5 november hade vi ett bildandemöte för en ny kommunförening hemma hos mig. Något som var ett måste för att kunna ta emot det partistöd som Kalmar kommun betalade ut till partierna i kommunfullmäktige. Tyvärr kom inte alla som lovat komma men vi blev i varje fall 5 personer i styrelsen. Förutom mig själv var det Lars Rosén, Ulf Lundbäck, Jonas J och Anders Leander. SD Kalmar var bildat, en historisk dag. Den 6 november började politiken på allvar med det första KF-mötet vid Brofästet. Det kändes ganska nervöst och jag hade en liten knut i magen. Vi visste ju inte alls hur vi skulle bemötas av övriga ledamöter. Innan mötet startade pratade jag lite med kommunsekreteraren Ingvar Johansson och kf-ordförande Roger Kaliff (S). Jag pratade också en del med Bengt-Olof Roos från Kristdemokraterna,  eftersom vi blivit bänkgrannar och han var mycket trevlig och korrekt. Inga uppseendeväckande ärenden på dagordningen, en del valärenden som val av presidium, så vi höll en ganska låg profil vid det första mötet,  ingen anledning att utmärka sig negativt direkt genom att bråka, genom att lägga egna förslag på de olika valen, som vi ändå skulle förlora vid en votering.

    Det inträffade dock en liten incident som jag idag kan skratta åt och som blivit en liten anekdot som jag berättat många gånger senare. Lars Rosén hade nämligen tagit med sig en liten svensk flagga. Jag menar en väldigt liten svensk pappersflagga som man kan sätta i t.ex. en tårta eller i julgranen. Den satte Lars upp framför våra platser i fullmäktigesalen. Strax innan mötet skulle börja kom en vaktmästare upp till oss och sa att ordförande Roger Kaliff (S) ville att vi skulle ta bort flaggan, då han inte tillät den typen av demonstrationer/manifestationer i kommunfullmäktige. Vi trodde inte våra öron och jag bara skrattade. Flaggan fick stå kvar. Vi trotsade leende ordförande Roger Kaliffs uppmaning. Flaggan kom faktiskt med på bild när någon fotograferade de nya Sverigedemokraterna i kommunfullmäktige. Personligen tror jag det var ett försök från ordföranden och socialdemokraten Roger Kaliff att sätta oss på plats och visa sin makt som ordförande i kommunfullmäktige men det kanske också var ett sätt att testa oss nybörjare av den erfarne politiske räven, Roger Kaliff.

42

Första riktigt heta kommunfullmäktige blev istället den 27 november då ett ärende om att ta emot åtta så kallade ensamkommande barn, kom upp på dagordningen. Det blev premiär i talarstolen. Jag kritiserade förslaget för att det inte fanns någon ekonomisk redovisning eller budget för kostnaderna för kommunens åtagande. Jag menade också att det handlade inte om barn, utan om unga muslimska män i de flesta fall. Som dessutom är utsända för att fungera som ankarbarn för att övriga i familjen sedan skall kunna komma efter som anhöriginvandrare. Jag yrkade på en återremiss av ärendet så att det kunde kompletteras med en ekonomisk kalkyl och om ärendet ändå skulle avgöras idag så yrkade jag avslag på förslaget till beslut.

      

Lars Rosén tog också chansen att göra debut i talarstolen och han var ganska tuff i sitt anförande där han tog upp en artikel ifrån Metro som handlade om att det inte gick att utvisa brottslingar till vissa länder och att de nu istället gick omkring på gatorna i Sverige. Efter mitt och Lars Roséns anförande fylldes talarlistan snabbt på av företrädare från samtliga partier. Alla var kritiska och “spyde galla” över oss, epiteten haglade, som främlingsfientliga och rasister. Värst var de rödgröna partiernas företrädare i sina verbala utfall med Birgitta Elfström (S), Bertil Dahl (V) och Birgitta Axelsson Edström (V) och Jonas Löhnn (MP) i spetsen men moderaternas Jonas Lövgren, folkpartiets Inger Hilmansson, centerpartiets Ingemar Einarsson och kristdemokraternas Monica Bengtsson var inte dåliga heller i sina fördömanden. Det var alla mot en. Något som skulle bli mycket vanligt de följande åren. Mina frågor om att det saknades en ekonomisk redovisning för kostnaderna besvarades med att staten stod för alla kostnader och att kommunen skulle få ersättningar från Migrationsverket. Ingen tycktes dock fundera över vem som staten är?

    Jag skrev i min dagbok att jag nästan fick en overklighetskänsla av att de ”tävlade” om vem som framstod som mest politisk korrekt och vem som tog kraftigast avstånd från SD och vem som därmed skulle få störst rubriker i lokal-tidningarna Barometern och Östran. Vem som kunde säga de mest kritiska, negativa och kraftfulla epiteten om mig och Lars Rosén och Sverigedemokraterna och som därmed var den godaste och finaste i hela Kalmars kommunfullmäktige-församling. Men de värsta påhoppen och angreppen, kom på sociala medier efter kf-mötet. Den som var ledande av politikerna var vänsterpartisten Birgitta Axelsson Edström. Hon liknade mig och min kollega Lars Rosén vid ”smutsiga svintrynen på människokroppar”. Det märkliga var att ingen i media reagerade på hennes fula och kränkande text. Inlägget finns fortfarande kvar på hennes blogg. På sin blogg skrev hon nedanstående.

43
 

http://birgittaaxelsson.blogspot.com/2006/11/smutsiga-trynen.html

Men det var inte slut där. En tid efter kommunfullmäktige den 27 november så anmäldes Lars Rosén för hets mot folkgrupp med anledning av hans anförande i talarstolen. Någon person hade lyssnat på ett reportage i Radio Kalmar och reagerat på vad Lars Rosén sa under debatten.

   ”Det kan röra sig om tusentals mördare, våldtäktsmän och knarklangare som går fria i samhället och för att vi inte kan utvisa dem.”

    Att detta sas i samband med en debatt om mottagande av ensamkommande unga muslimska män fick uppenbarligen någon att reagera. Lars Rosén hade dock citerat en artikel i tidningen Metro där man tog upp problemet med att det inte gick att utvisa dömda personer till vissa MENA-länder därför att länderna vägrade ta emot sina egna kriminella medborgare. Lars Rosén citerade dock inte riktigt ordagrant från tidningsartikeln. Jag skrev följande citat från Metro på min blogg.

    ”Minst 32 utländska medborgare, dömda för våldtäkter, kvinnofridskränkning, grov misshandel och narkotikabrott, rör sig just nu fritt i Sverige trots att de har ett utvisningsbeslut på sig.”

”577 fångar i svenska fängelser ska utvisas efter verkställd dom. [….] Vi är mycket oroade över att grova brottslingar går lösa i samhället på grund av att ambassader inte medverkar till att de skickas hem. Jag tror inte att folk har kännedom om hur många personer det egentligen handlar om, säger kommissarien Sven-Erik Eriksson och beslutsfattare vid gränspolisenheten i Stockholm.”

     Vissa av dessa hade vistats upp till 10 år i Sverige efter att de fått ett utvisningsbeslut och de hade fortsatt med sin brottslighet. Allt enligt artikeln i Metro. 

44

På den tiden fanns vare sig radiosändningar eller webbsändningar från kommunfullmäktigemöten men just denna gång hade P4 Radio Kalmar med  reportern Hasse Carlsson varit på plats och bandat delar av mötet och i synnerhet debatten om ensamkommande unga muslimska män. P4 Radio Kalmar vägrade dock att lämna ut bandinspelningen till polis och åklagare. Ett år efter kf-mötet så avskrevs ärendet hos polis och åklagare, men media lyckades skriva om anmälan och utredningen många gånger under detta år och min personliga uppfattning var att det gjordes för att få en möjlighet att peka ut och smutskasta SD.

     Det utbröt också en ganska hätsk insändardebatt i lokaltidningarna med många fula angrepp från 7-klöverns företrädare. Det blev många insändare att svara på och många urklipp. Med facit i hand idag, när detta skrivs, så vet jag att vi hade mer rätt än dåtidens företrädare för 7-klövern. Det är bara att se tillbaka på de senaste åren i Kalmar med våldtäkter, sexuellt ofredande, misshandel, bland framförallt ungdomar och mot kvinnor och inte minst den våg av narkotikabrott och narkotikalangning vi såg under 2017 och 2018 vid Baronen och Centralstation. Jag glömmer heller inte alla sexuella ofredanden på nyårsafton 2015, där minst 16 tjejer anmälde detta till polisen. Vilken grupp förövarna tillhörde vet vi i flera fall. Det var väldigt synd att 7-klöverns politiker inte lyssnade på våra varningar redan 2006.

Precis som alla andra journalister var även Hasse Carlsson på P4 Radio Kalmar negativt inställd till SD. Det märktes på typen av frågor som ställdes och hur sedan reportagen utformades och klipptes i framförallt nyhetssändningarna och de epitet som användes om partiet. Men några år senare kom något som skulle kunna kallas för ”läpparnas bekännelse” från Hasse Carlsson. Efter ett kommunfullmäktigemöte, väntade han på oss utanför lokalen. Han berätta att hans mor blivit sjuk och att han fått ta hand om sin mors ekonomi. Då som först insåg han vilken låg pension som hans mor hade och förstod inte hur hon kunde överleva på den mycket låga pensionen. Nu hade Hasse Carlsson fått en helt annan  förståelse för den politik och de frågor som SD drev men sannolikt fanns nog även andra orsaker till hans uppvaknande. Efter det blev det mer objektiva inslag i P4 Radio Kalmar från Hasse Carlsson under flera år, ända fram till att han gick i pension. Jag fick dessutom flera tips från Hasse Carlsson om olika saker att kolla upp. Han tipsade mig bland annat om ”ringaren från Somalia”. En ensamkommande ung man som hade kommit över en nyckel till ett skåp där mobiltelefoner förvarades när personalen inte var på HVB-hemmet. Under natten smög ringaren upp och ringde i flera timmar till Mellanöstern och Afrika. Bland annat till sin fru och sitt barn.

45

Han kunde ringa för flera tusen kronor under en natt eller om det var flera personer som ringde med telefonen. Något som kostade Kalmar kommun sexsiffriga belopp, allt enligt en dom vid Kalmar tingsrätt. Det blev flera blogginlägg om detta. Men jag fick flera tips från Hasse Carlsson, undrar om han inte till och med sympatiserade med SD efter detta uppvaknande. Sent skall ”syndaren” vakna.
 

Den 9 december samlades ca 110 förtroendevalda SD kommunpolitiker i Karlskrona för en kommunkonferens. TV4 var på plats och ville intervjua mig och Lars Rosén angående debatten om ensamkommande unga muslimska män i Kalmar och anmälan om hets mot folkgrupp. Jag funderade på att avböja intervjun men Björn Söder tyckte att vi skulle ställa upp på intervjun trots att vi visste att TV4 skulle vinkla det så negativt de bara kunde i sitt inslag i nyhetssändningarna. Inslaget sändes sedan under söndagen och det blev precis som vi befarat. Men vi fick publicitet. Jag anmälde det vinklade inslaget till Granskningsnämnden. Jag fick även ta emot hotelser på mejl och i min gästbok på bloggen efter inslaget i TV4 vilket jag omgående anmälde till polisen. Jag fick även vykort med hotelser om att huset skulle brinna. Efter valet kom det flera saker som kan betraktas som hot eller väldigt kritiska omdömen. Det var svårt att avgöra hur mycket jag skulle anmäla men det ökade markant efter att vi varit aktiva i kommunfullmäktigedebatten om ensamkommande unga muslimska män.

    På kommunfullmäktige i december var det val till alla nämnder och styrelser. Som förväntat fick vi inte några platser. Vi yrkade på proportionellt val när det gällde nämndeman till Kalmar tingsrätt, då ändrade valberedningen sitt förslag och vi fick en nämndeman. Det blev Ulf Lundbäck som blev vår första nämndeman vid tingsrätten. För att visa att vi fanns lade vi även ett eget motförslag på ledamot till nationaldagsgruppen på länsnivå. Valberedningen hade föreslagit socialdemokraten Nasim Malik. Vi förlorade voteringen, ingen stödde oss men 12 ledamöter avstod från att rösta. Socialdemokraterna kritiserade sedan Moderaterna i media för att ha avstått i voteringen. Vilket barnsligt trams från socialdemokraterna.

Vänsterpartisten Birgitta Axelsson Edström fortsatte dock att låta sitt hat flöda på sin blogg men hon var alltid noggrann med att inte namnge någon för att inte kunna bli anmäld för just förtal, väldigt utstuderat, då säkert alla hennes läsare kunde dra slutsatsen om vilka som i praktiken omnämndes.  Idag studerar Birgitta Axelsson Edström teologi och kommer sannolikt att bli präst i någon församling.

46

Jag tror knappast hennes syn på medmänniskor med ”fel åsikter” förändrats, bara att gratulera den församling som får Birgitta Axelsson Edström som präst. Som Sverigedemokrat kommer du inte vara välkommen i den församlingen, utan betraktas som ett “svin”, som grisar ner. I april 2007 kom ett nytt påhopp i samma svinaktiga anda efter ett kf-möte med rubriken ”Lyckliga svin”, så skrev hon följande.

”Efter den här dagen kan jag klart konstatera att det lönar sig att vara gris också, i Kalmar alltså. Lika lyckliga är förmodligen inte grisarna på landet. De i sin tur går en säker slakt till mötes. Deras stadskusiner är och förblir under överskådlig tid ute på grönbete och skvätter lort omkring sig. Fast jag antar att de trivs med det, så länge inte lorten hamnar på dem själva.” 

Birgitta Axelsson Edström kom senare i konflikt med andra inom vänsterpartiet och lämnde partiet och sin tjänst som politisk sekreterare. Hon gick istället med i Feministiskt initiativ och blev partiets talesperson i Kalmar.

47

2007 blev ett jobbigt år.

Det var väldigt skönt med ledigheten under jul och nyår 2006. Att bara kunna ägna sig åt familjen och mina egna byggprojekt. Det hade varit några slitsamma år, inte bara i politiken utan även på mitt jobb för Benima och projekten på Arla Visby och sedan det stora projektet med Arlas nya mjölkpulverfabrik i Vimmerby. Under 2003 jobbade jag ca 7-8 månader ute i Visby och fortsatte sedan mer eller mindre direkt ned till Köpenhamn i januari 2004, till Rockwell i Albertslund som var systemleverantör av styrsystemen, där jobbade jag större delen av 2004 fram till december då driftsättningen började på heltid i Vimmerby och som sedan varade under 2005-2007. Det blev många hotellnätter, restimmar i bilen och många övertidstimmar. Betydligt mycket mer än vad lagen tillåter men samtidigt var det  väldigt roligt och ett utvecklande projekt. Idag kan jag en hel del om hur man tillverkar mjölkpulver och om indunstare och spraytorkar.    

Jag var från början väldigt orolig över att mitt nya politiska engagemang skulle påverka relationen både med mina arbetskamrater och de anställda som jag träffade hos kunderna men det hade jag inte behövt oroa mig för. Mina närmaste arbetskamrater, som jag dagligen pratade med hade inte några problem med mitt politiska engagemang, utan i flera fall har det visat sig att de stödjer mig. Ute hos de kunder som jag jobbat mot har sympatierna varit mer eller mindre 100-procentiga. Jag möttes av väldigt få negativa kommentarer eller något som jag skulle kunnat uppfatta som negativt i mina kundrelationer. Betydligt fler har sagt uppskattande ord. Det har säkert funnits de som inte gillat mitt politiska engagemang men de har sannolikt förhållit sig neutrala och inte blandat in det i jobbrelationen.

     Eftersom jag ofta har varit borta på jobb flera dagar i sträck med övernattning på hotell så jobbar man oftast mer än sina 8 timmar per dag för att kunna vara ledig på fredagen eller i varje fall åka hem tidigare under fredagen. Ofta jobbade jag kvar till framåt 19-tiden varje dag. Det hade dock en komplikation på några av de större arbetsplatserna, där det oftast var skiftgång och att det fanns personal även på kvällen. Tjänstemännen slutade oftast mellan 16 och 17 varje dag. På kvällen brukade det då väldigt ofta komma personal som i första hand ville diskutera invandringspolitik, inte jobb. Mer eller mindre alla sympatiserade med SD. Det blev svårt för mig att både jobba och prata politik samtidigt men det gav mig mycket fin och god feedback. Det gällde i synnerhet på Arla i Vimmerby och jag minns dessa år som mycket roliga och trevliga år och jag är väldigt tacksam för att jag fick möjligheten att delta i projektet.

48                       

Men jag handplockades faktiskt av det danska  företaget GEA/Niro till projektet efter att jag gjort ett bra jobb hos Arla i Visby under 2003, där samma företag levererade processutrustningen. Gör man ett bra jobb så brukar det ofta löna sig, även i politiken. Eller så borde det vara även inom politiken

    Valframgången 2006 innebar att vi  nu började få större genomslag i den politiska debatten. Jag fick insändare och debattartiklar publicerade, men det redigerades då och då i mina texter, i synnerhet av Barometern, men min blogg fick mer uppmärksamhet. Under våren 2007 började jag att skriva mer och mer kontinuerligt på bloggen. Det här fick dessvärre också tråkiga konsekvenser. Hat och hot började bli allt vanligare. Jag fick bland annat flera anonyma vykort med olika hatbudskap och hot, huset skulle brinna och så vidare. AFA, AntiFascistiskAction, hade börjat uppmärksamma mig i Kalmar. Det skrevs hotfulla saker på deras webbsida och jag namngavs och   pekades ut som rasist. Vår manifestation i Nybro nämndes också i samband med hoten och det fick mig givetvis att tänka på de personer som var på plats i motdemonstrationen. Var de personerna aktiva i AFA Dackebygd?   Jag kontaktade både Jimmie Åkesson och Richard Jomshof angående hoten och gjorde sedan även en polisanmälan.

     Den 14 februari fick jag ett oväntat telefonsamtal när jag befinner mig hos Arla i Vimmerby, från en vän som informerar mig om att AFA skryter på sin webbsida om en fönsterkrossning i Kalmar. Det gällde sannolikt min lägenhet på Ängö. Så snart jag kunde, satte jag mig i bilen och körde hem till Kalmar. Mycket riktigt så var det ett fönster som krossats i min lägenhet. AFA Dackebygd skrev på sin webbsida ”att antifascister gärna ville ge Alfsson en belöning för hans snyfthistorier om dödshot” som bland annat publicerats i Barometern och att man därför krossade några rutor hemma hos Thoralf. På min blogg skrev jag om fönsterkrossningen.

   ”Det drabbar i första hand fastighetsägaren ekonomiskt och mina grannar blir givetvis mycket oroliga. De undrar vad dessa AFA-ligister kan tänkas göra i framtiden och med tanke på att det finns flera barnfamiljer i huset förstår jag deras oro i allra högsta grad. För min egen del blir jag istället än mer övertygad om att vi sverigedemokrater har en viktig roll att fylla i samhället och dessa antifascister skall inte få stoppa oss.”

    Jag var också mycket kritisk mot Östran och Karin Asmundssons artikel om hoten mot mig. Jag kan bara konstatera att det var välbefogat när jag läste hur AFA prisade Karin Asmundsson på deras webbsida, där de bland annat skrev följande.

”Karin Asmundsson gör alldeles rätt i att inte citera populistiska cirkusrasister, utan istället ordagrant agera språkrör för folkets och antirasisternas röster.” 

49

Jag hoppades att Karin Asmundsson inte vill agera språkrör åt AFA i fortsättningen, utan istället fördömer organisationen och dess medlemmar. Givetvis polisanmälde jag skadegörelsen. Till allt annat elände så åkte jag även på en dunderinfluensa efter att jag varit med jobbet på en kickoff en helg i slutet av februari i Tallin. Benima hade blivit uppköpta av ÅF, Ångpanneföreningen och nu skulle det vara en uppstart med kick off. Jag blev däckad i nästan två veckor och mina lungor tog mycket stryk under dessa dagar, något som jag fortfarande lider av med en försämrad lungkapacitet.

    Några veckor senare blev jag uppringd av SVT Smålandsnytt som ville intervjua mig angående hoten och fönster-krossningen. Jag ställde givetvis upp på en TV-intervju. Jag träffade teamet på Öland då jag inte ville ha in dem i min bostad. Den kvinnliga reportern var väldigt trevlig och fick mig att slappna av lite men så fort kameran rullade igång var hon inte lika trevlig. Första frågan var ett riktigt ”knivhugg” men det är så man lär sig hur journalister agerar. Det blev en första läxa för mig i hur TV-journalister försöker få sina intervjuoffer ur balans. Det var både första och sista gången jag gick i den fällan. De intervjuade även Carl-Johan Pettersson från Målilla som också utsatts för AFA. Inslaget var givetvis lite vinklat men ganska ok när det sändes den 14 mars i de lokala nyhetssändningarna.

     Dagen efter, på morgonen den 15 mars ringde hyresvärden och berättade att det under natten varit ännu en fönsterkrossning i min lägenhet. Sannolikt som en följd av inslaget i SVT Smålandsnytt. Även denna gång befann jag mig hos Arla i Vimmerby. Det var bara att packa ihop mina grejer och dator och köra de 13 milen till Kalmar. Den här gången hade AFA kastat in två ciderflaskor genom fönstren. Med glassplitter över hela rummet som följd. Som tur var hade flaskorna inte krossats utan de hade bara pyst ut en del cider genom kapsylen. Det blir väldigt kletigt av söt cider kan jag berätta. Det satt dock etiketter kvar på flaskorna som visade att de var köpta på Ängö livs, den lokala lilla närbutiken, som idag inte finns kvar längre. Jag besökte affären och berättade vad som hänt och frågade om de kunde komma ihåg någon som köpt två ciderflaskor kvällen innan. De ringde upp tjejen som jobbat och hon kom ihåg en kille som köpt flaskorna och kunde lämna ett ganska bra signalement på killen, vilket jag informerade polisen om. Polisen tog även hand om ciderflaskorna för att leta efter fingeravtryck.

     Några dagar efter fönsterkrossningen fick jag ett anonymt tips om en person som kunde vara inblandad i både hoten och fönsterkrossningen. En ung kille vid namn Daniel B, som bodde i Algutsrum på Öland och som skulle vara AFA-sympatisör. Jag överlämnade givetvis uppgifterna till polisen. Min anmälan och utredningen lades senare ned av polisen i Kalmar. Det hade varit intressant att veta hur mycket energi kalmarpolisen lade på min anmälan och utredningen. Om de tog in killen på förhör?

50

Efter den andra fönsterkrossningen blev också relationen till hyresvärden och övriga hyresgäster ganska ansträngd. Flera av hyresgästerna började titta snett på mig och undvek att hälsa på mig. Hyresvärden ville helt enkelt inte ha mig kvar som hyresgäst och pratade om att jag skulle vräkas. Det fick mig att kontakta hyresgästföreningen och andra sakkunniga som försäkrade mig om att det inte fanns någon grund för en uppsägning. Men situationen var allt annan än trevlig. Jag erbjöd mig till och med att betala halva kostnaden för att få nya glas på plats i fönstren för att tillmötesgå hyresvärden. Kollade även med SD om de kunde hjälpa till ekonomiskt men jag fick ett nej från partiet.

Det smög sig dessutom in en känsla av otrygghet när jag befann mig i lägenheten. Så fort något rörde sig utanför fönstret tittade jag alltid efter lite extra. Jag slängde med jämna mellanrum en titt ut genom fönstren för att kolla om det fanns någon där, i synnerhet på kvällen och när det var mörkt. Att känna sig otrygg i sitt eget hem är en mycket olustig och obehaglig upplevelse, som sätter sina psykologiska spår. Är det någonstans man skall känna sig trygg så är det just i sitt eget hem. Den här känslan kan nog bara den förstå som varit utsatt för något liknande.

En kväll i slutet av mars ringde sverigedemokraten Jens Leandersson från Skåne. Jens satt i valberedningen för riksorganisationen. Jag fick lite överraskande frågan om jag kunde tänka mig att bli ersättare i partistyrelsen. Jag blev lite ställd av frågan. Hade aldrig funderat över att jag skulle få frågan om att ingå i partistyrelsen och heller inte haft den ambitionen. Efter lite funderande så tackade jag nej till möjligheten. Jag ville lägga min tid på att försöka bygga upp en verksamhet i Kalmar i första hand. Samtidigt hade jag känt mig allt annat än pigg den senaste tiden, det hade varit väldigt mycket jobb de senaste åren och dessutom mitt stora engagemang för partiet under valåret. Sedan den press som varit på oss förtroendevalda som pekats ut och hängts ut i media och på sociala medier. Som inte det vore nog, hade hot och hat blivit vardag med fönsterkrossning, de senaste veckorna.

51

Ovanpå detta även den dunderinfluensa som jag drabbades av några veckor tidigare, som jag inte blev helt återställd ifrån och jag var allvarligt orolig. Hade varit hos läkare ett flertal gånger och fått antibiotika och flera kurer med kortison men även inhalator som ges till astmasjuka. Men inget tycktes ge någon större förbättring. Hade även varit på lungröntgen i Oskarshamn för att kolla lungorna. Det fanns någon form av skada på min ena lunga som kanske var orsaken till att jag inte fick tillbaka min fysik. Sedan funderar jag även på om all stress jag utsatts för under det senaste året kunde vara orsaken till de besvär jag drabbats av. Jag blev mer och mer orolig över hälsan och att kanske gå in i den så berömda väggen. Jag insåg att jag helt enkelt måste tänka lite mer på mig själv och då var det absolut inte rätt tillfälle att ta på sig mer ansvar som ersättare i partistyrelsen. Sannolikt ett väldigt klokt beslut att avstå och istället försöka gå ner i varv och göra lite annat på den lilla fritid jag tillät mig själv.

      Några veckor senare i april, när jag satt vid min dator så fick jag ett märkligt mejl. Det var ett bekräftelsemejl från ett företag, på att jag hade beställt sexleksaker för ca 11 000 kronor. Efter en kontakt med företaget lyckas jag stoppa beställningen, företaget var dessutom behjälpliga med IP-nummer till den dator som gjort beställningen i mitt namn. Jag gjorde givetvis en polisanmälan och lämnade över samtliga uppgifter till polisen. Några månader senare hörde min kontaktperson hos kalmarpolisen av sig och berättar att de spårat ägaren till datorn och konfronterat ägaren med uppgifterna. Det visade sig vara sonen i familjen som gjort beställningen på sin pappas dator.

    Det dröjde dock ända till den 10 januari 2008 innan det blev en rättegång vid Kalmar tingsrätt. Den åtalade var den Daniel B från Algutsrum på Öland som jag tidigare fått tips om angående fönsterkrossningarna. Han var bara 17 år men hans föräldrar närvarade inte vid rättegången, utan han hade istället med sig ett kompisgäng (AFA-kompisar?) på närmare tio personer som var ganska stökiga i rättssalen och lagmannen fick be dem uppföra sig om de inte skulle kastas ut. Daniel förnekade vid rättegången att det skulle vara något politiskt motiv bakom det som åtalet betecknade vara ett ofredande. Daniel tyckte bara att jag hade ett lustigt namn och därför beställde han dessa sexleksaker i mitt namn. Tingsrätten trodde dock inte på hans berättelse utan dömde honom för ofredande till 60 dagsböter á 50 kronor.

    Min personliga uppfattning var att den åtalade och hans kompisgäng sannolikt också var inblandade i även fönsterkrossningarna vid min lägenhet. Huruvida polisen försökte komma fram angående detta fick jag aldrig någon riktig klarhet i och om det fanns några fingeravtryck på ciderflaskorna.

52

Jag deltog ändå på partiets Riksårsmöte i Karlskrona i mitten av maj. Mötet föregicks dock av mycket problem med att boka en lokal för mötet. I Sverigedemokraternas jubileumsbok skrev Mattias Karlsson om problemen.

    ”Kongresscentret Louis de Geer i Norrköping, där partiet tidigt bokat in sig valde att plötsligt avboka. I början av april blev partiet även avbokat från Grand Hotell i Saltsjöbaden efter att hotellet bombhotats av SD-hatande extremister. Därefter följde avslag på avslag. Till sist såg partiet ingen annan utväg än att hålla Riksårsmötet utomlands. Riksårsmötet förlades till Hvide hus i danska Köge. Någon vecka innan mötet valde dock även det danska hotellet att avboka partiet med hänvisning till säkerhetsskäl. Med extremt kort varsel lyckades partiet dock till sist få tag i en lokal i Karlskrona.”

    Det blev ett väldigt lugnt möte i Karlskrona med ett stort antal journalister närvarande, även om det fanns en hel del vänsterfolk som försökte störa mötet. Jag skrev följande på min blogg.

    ”Jimmie Åkesson omvaldes enhälligt till partiledare, övriga personval gick också som på räls. Handlingsprogram för invandringspolitik och äldreomsorg antogs efter att alla talare hade yrkat på bifall för handlingsprogrammen. Författarna till programmen fick mycket beröm av ombuden på riksårsmötet. Polisen gjorde ett bra jobb och vänsterextremisterna hölls på behörigt avstånd vilket gjorde att vi knappast märkte deras närvaro. Detta måste ha varit mycket frustrerande för dessa AFA-anhängare, kanske var det därför de krossade bakrutan på en bil som inte ägdes av någon Sverigedemokrat utan någon stackars Karlskronabo. Med tanke på den härliga stämningen på riksårsmötet har vi sverigedemokrater all anledning att se framtiden an med stor tillförsikt. Om alla som röstade på Sverigedemokraterna i valet 2006 även röstar på SD 2010 och samtidigt övertalar/övertygar en person att göra detsamma så har vi ca 6 procent och detta skall väl inte vara en omöjlighet.”

    Så rätt jag skulle få i september 2010. Vi hade även haft en tuff debatt i kommunfullmäktige i slutet av maj angående Kalmar kommuns avtal med Migrationsverket om flyktingmottagningen. Regeringen och Migrationsverket hade satt press på kommunerna att ta emot fler migranter sedan Reinfeldt-regeringen öppnat portarna på vid gavel till Sverige. På den tiden fanns det fortfarande självbestämmande hos kommunerna, som därmed kunde bestämma själva hur många migranter de ansåg att kommunen klarade av att ta emot när det gällde bostäder, skolgång och arbete. Men denna ordning och kommunernas självbestämmande raserades senare av den rödgröna regeringen tillsammans med övriga partier i 7-klövern under 2016 genom anvisningslagen. Det enda parti som motsatte sig förslaget i riksdagen var SD. Vänsterpartiet ville till och med införa sanktioner mot den kommun som inte följde den nya lagen. Nu kunde istället kommunerna tvingas ta emot migranter enligt ett kvotsystem som Länsstyrelserna fick ansvaret för. Kommunernas självbestämmande kördes över av en majoritet i Sveriges riksdag. Men 2007 gällde fortfarande kommunernas självbestämmande.

53

I Kalmar ville den rödgröna majoriteten öka flyktingmottagningen från 50 personer per år till 175 personer per år. Något som vi i SD motsatte oss som enda parti. Det blev rena teaterföreställningen i kommunfullmäktige när förslaget debatterades den 28 maj 2007. På min blogg refererade jag hela den välregisserade föreställningen.

      Aktörerna på “scenen” var kommunfullmäktiges ordförande Roger Kaliff (S) och Jonas Lövgren (M) och kommunalrådet Birgitta Elfström (S). Ordförande Roger Kaliffs roll gick ut på att fördela ordet i rätt följd och att ge Jonas Lövgren ordet innan någon annan fick ta till orda i debatten. Jonas Lövgren spelade upp sin roll som mycket bekymrad moderatpolitiker över bostadssituationen i Kalmar och om det verkligen fanns lägenheter till alla 175 flyktingar och frågade det socialdemokratiska kommunalrådet Birgitta Elfström om detta. Givetvis gav Roger Kaliff sedan ordet just till Birgitta Elfström, som när hon fick ordet kunde berätta att kommunen upprättat ett avtal med privata fastighetsägare om lägenheter för flyktingar, så något problem med bostäder förelåg inte. Med detta svar var skådespelaren Jonas Lövgren helt nöjd när han åter fick ordet av ordförande Roger Kaliff och han yrkade därmed bifall på ökad flyktingmottagning i Kalmar. Sedan släppte ordföranden Roger Kaliff in övriga ledamöter i debatten, efter detta lilla skådespeleri utfört av Socialdemokraterna och Moderaterna.

      Så sent som bara några veckor tidigare hade kommunalrådet och kommunstyrelsens ordförande Johan Persson uttryckt att det råder en svår bostadsbrist i Kalmar. Jag vet inte om man skulle skratta eller gråta åt denna fars som utspelades i kommunalfullmäktige. När jag väl släpptes upp i talarstolen ställde jag en konkret fråga till Birgitta Elfström om hur många lägenheter som var klara för 2007 enligt detta avtal, men jag fick inget svar. Varje gång jag var uppe i talarstolen ställde jag samma fråga men fick inget svar förrän i hennes sista inlägg då det började bli pinsamt för henne att undvika att svara på min fråga men då kunde hon inte uppge något exakt antal då det inte var klart ännu.Det visade sig senare att antalet lägenheter från de privata fastighetsägarna till flyktingar enligt detta avtal kunde räknas på ena handens fingrar. Där sjönk mitt förtroende för Moderaterna och Jonas Lövgren till fryspunkten. Jag kände i varje fall ingen större respekt för de personer som begår sådana här spratt i kf. När det sen är några av de mest framträdande politikerna i Kalmar blir det minst sagt bedrövligt. I efterhand fick jag även veta att hela den moderata gruppen inte var informerad om detta skådespel från moderaten Jonas Lövgren, i bästa Fredrik Reinfeldt anda.

54

En rejäl spricka mellan gammelmoderaterna och de nya Reinfeldt-moderaterna i Kalmar blottades med andra ord. I ett senare blogginlägg citerade jag några av de floskler som framfördes under debatten. För att visa lite av deras naivitet och hyckleri.

Bertil Dahl (V), ”Vi kan inte leva isolerat. Vi måste ta emot människor som behöver vård”.

Dzenita Abaza (S), ”Man flyttar inte till Sverige och lämnar allt för att leva på bidrag”.

Jonas Löhnn (MP), ”Våra nya svenskar berikar vårt samhälle. Sverigedemokraterna lever för övrigt på bidrag också”.

Roland Petersson (S), ”Sverigedemokraterna avslöjar sig i dag. Jag skäms över er”.

Jonas Lövgren (M), ”Om bostadssituation är löst är det bra med flyktingmottagning”.

Birgitta Elfström (S) kommunalråd, ”Vi ser inte ökat flyktingmottagande som kostnader”.

Christina Magnusson (S) socialnämndens ordförande, “Det är som ljuv musik att lyssna till”.

Monica Bengtsson (KD), ”Det närmar sig nationaldagen men för sin del hade hon aldrig kunnat sjunga ”Jag vill leva, jag vill dö i norden” men nu hade hon kommit på en ny text på sitt dilemma. Hon sjunger ”Jag vill leva, jag vill dö på jorden”.

Efter att Donald Trump valts till president och installerats i januari 2017 skrev den ovanstående socialdemokratiske kalmarpolitikern Roland Petersson ett inlägg på Facebook med följande avslutande ord ”Trump överträffar mina värsta     farhågor. Kan ingen jävel skjuta honom”. Han fick lämna alla sina politiska uppdrag inom socialdemokraterna. Undrar om han hade förstånd att skämmas?

Flera personer i min omgivning och närstående förstod att jag inte mådde särskilt bra vid den här tidpunkten. De upplevde att jag förändrats och att den press jag utsattes för tärde på mig ganska hårt. I synnerhet när jag var så ensam som sverigedemokrat i Kalmar. Min dotter Jenny kom med förslaget att jag borde ta ledigt från både jobbet och politiken och åka utomlands under en vecka för att komma ifrån en stund. Efter att jag klarat av detta kommunfullmäktigemöte så insåg även jag att jag borde komma ifrån både politiken och mitt jobb. Så jag frågade min dotter om hon hade lust och möjlighet att åka på semester en vecka ned till Medelhavet, om pappa betalade. Hon var inte svår att övertala. Jag köpte en restresa till den grekiska ön Samos, med avresa redan på söndagen från Arlanda. Vilket även råkade vara min dotters födelsedag. Förväntningarna på en avkopplande vecka med sol och bad var givetvis stora och veckan började bra med 30 grader varmt och sol men det grusades redan på onsdagsmorgonen, som även var nationaldags morgonen.

55

Min hyresvärd ringde och var allt annat än trevlig. Under natten hade flera fönster krossats i min lägenhet och man hade även klottrat ”Rasist” på den gula fasaden med svart sprayfärg. Hyresvärden sa också att han ville säga upp mig från lägenheten och helt enkelt vräka mig på grund av att jag var sverigedemokrat och inte längre önskvärd som hyresgäst. Jag kunde förstå att hyresvärden var upprörd men det var helt fel att rikta sin ilska mot mig. Han borde riktat den mot de som låg bakom dessa attacker och vandalisering gång efter gång. Min semestervecka var därmed mer eller mindre helt förstörd, helst skulle jag vilja åka hem direkt men det var inte möjligt. Jag hade nu återigen en lägenhet full med glassplitter över hela rummet eller flera rum beroende på vilka fönster som krossats. För min dotters skull var det bara att försöka gilla läget och med en knut i magen göra det bästa av resten av veckan på Samos. Dessutom var Jenny sur för att jag snarkade. Ibland är livet inte lätt.

    Fönsterkrossningen var sannolikt en följd av den hårda debatt vi hade haft bara veckan innan om ökad flykting-mottagning till Kalmar kommun. Det skulle sannolikt vara någon typ av bestraffning från vänsterfolket och AFA-anhängare i Kalmar. Samma natt vandaliserades även Kristdemokraternas partikansli i centrala Kalmar genom fönsterkrossning och klotter. Sannolikt samma personer som utförde attentatet mot min lägenhet på Ängö. Enligt Barometern tog AFA Dackebygd på sig vandaliseringen av Kristdemokraternas partilokal. Däremot skrev Barometern inte en stavelse om den tredje fönsterkrossningen och vandaliseringen av min lägenhet. Det hade väl förlorat sitt nyhetsvärde för Barometern. Tidningens politiske chefredaktör Per Dahl skrev dock på ledarsidan om att Kristdemokraternas partikansli vandaliserats men inte med ett enda ord nämnde han alla fönsterkrossningar vid min lägenhet. På ledarsidan skall man ju ha en politisk agenda och den var därmed solklar för de flesta demokrater. Vandalisera gärna hos en Sverigedemokrat! Barometerns ledarsida kommer i varje fall inte bry sig om det och skriva något negativt om våldsvänstern inom AFA.                                            

     När jag kom hem från Grekland utbröt en kraftig diskussion med hyresvärden. De krävde att jag skulle flytta och att jag skulle betala saneringen av fasaden och byten av glas i alla fönster. Men jag vägrade denna gång att betala något för de åtgärder som behövdes. Jag blev helt enkelt sur på hyresvärden som inte var speciellt trevlig. Någon sympati för min utsatthet och hur jag mådde fanns inte från deras sida. Övriga hyresgäster visade i flera fall också sin negativa inställning till mig som hyresgäst. Jag hade kontakt med flera jurister som alla sa samma sak. Det finns inte någon som helst grund för uppsägning av mig som hyresgäst. Därför stod jag på mig mot hyresvärden även om jag mådde riktigt dåligt av det inträffade och otryggheten.

56

Kalmar kommun erbjöd sig att sätta in portlås till trapphuset och larm i min lägenhet men hyresvärden tillät inte det. Vilken hyresvärd! Mitt försäkringsbolag svarade också att jag inte var sakägare och att det inte gick att ta på min hemförsäkring. Striden med hyresvärden pågick under hela sommaren.

    Framåt hösten inträffade dock något som väldigt få känner till. Jag har inte berättat det för många personer. Det socialdemokratiska kommunalrådet Johan Persson, ringde mig och var orolig och bekymrad över den vandalisering och de attacker jag utsatts för. Han ogillade säkert också all den uppmärksamhet jag fått i media, förutom Barometern men även på sociala medier tack vare AFA:s attacker. All publicitet, är bra publicitet sägs det men det vet i tusan om jag instämmer i det.

    Johan Persson berättade att det fanns en fond inom kommunen som han ansåg att det var möjligt att utnyttja i den situation som uppstått. Han erbjöd både mig och hyresvärden att kommunen skulle ta kostnaden för att byta ut samtliga fönster i min lägenhet mot okrossbara glas. Både jag och hyresvärden tackade ja till erbjudandet. Så under hösten kom en glasmästare och tog mått på alla glasen och efter ytterligare några veckor byttes alla 18 st ytterglas ut till okrossbara glas. Om de även var skottsäkra kommer jag faktiskt inte ihåg idag men glasmästaren sa att man kunde slå en yxa i glasen utan att det skulle bli en repa i glaset. Jag fick aldrig se någon faktura på kostnaden men det kostade säkert ganska många tusen kronor för Kalmar kommun. Jag har sagt till Johan Persson ett flertal gånger senare att jag var väldigt tacksam för de åtgärder han vidtog efter fönsterkrossningarna. Jag gjorde det så sent som i vår debatt hos Barometern under valrörelsen 2018 när jag fick frågan vad jag uppskattade hos Johan Persson. Sannolikheten är stor för att AFA försökt krossa fönster vid min lägenhet senare, men misslyckats på grund av  de okrossbara fönstren. Det är en anledning till att jag fortfarande bor kvar i samma lägenhet. Vem lämnar en sådan lägenhet med den tryggheten? Enda problemet är att fönstren aldrig går att få riktigt rena vid fönsterputsning, då det inte är riktigt glas men det har jag lärt mig leva med. Därför blir de heller inte putsade så särskilt ofta.

    I kommunfullmäktige innan midsommar hade vi budgetdebatt. Jag hade tagit beslutet att vi inte lämnade in någon egen budget under vårt första år i kommunfullmäktige. Något som givetvis kommunalrådet Johan Persson (S) kritiserade och jag förstår att han tog den chansen. Men vi skulle komma igen i kommande budgetdebatter när vi fått lite mer kött på benen, något som jag är övertygad om att våra väljare hade full förståelse för.

57

Kinesiska Fanerdun

Det kinesiska projektet Fanerdun var den mest omskrivna och diskuterade politiska frågan under 2007 i Kalmar. Kinesen Mr Luo dök upp som gubben i lådan under valrörelsen 2006 och presenterade sitt projekt för kommunledningen. Han ämnade bygga flera stora utställningshallar för kinesiska produkter i Kalmar, där mer än 1 000 kinesiska företag skulle kunna hyra sin egen utställningsyta, monter/rum. Något som skulle locka mängder av europeiska företag till Kalmar för att köpa in kinesiska produkter.

Media var inte sena att hänga på och det skrevs spaltmeter om det storstilade projektet. Den ena gruppen efter den andra med kommunpolitiker och regionpolitiker reste till Kina för att få information om projektet. Det var inte bara kommunledningen utan det var även regionförbundet och många företagare som passade på att utnyttja möjligheten att resa till Kina. Men när projektet väl startade så kantades det av problem. Mr Luo valde att hämta arbetskraften från Kina och det skapade omgående en debatt om löner och arbetsvillkor, där fackförbunden var inblandade.

Men Mr Luo fortsatte att flyga in billig arbetskraft från Kina, samtidigt som tidningarna fylldes med artiklar om levnadsförhållandena och lönerna för  arbetarna. Man valde också att hämta mycket av sitt byggnadsmaterial och installationsmaterial från Kina och det skapade omgående diskussioner om standard och svenska byggnormer. Många minns säkert de stora högarna med kinesiskt tegel som fanns ute vid Snurrom. Mr Luo skulle även bygga ett stort hotell vid Snurrom med plats för alla tusentals besökare till Fanerdun.

58

Alla utställare skulle också få en bostad i ett eget bostadsområde som skulle uppföras på Karlssons äng. Kalmar kommun tog snabbt fram en ny detaljplan för det kinesiska bostadsområdet. Jag skrev många blogginlägg om Fanerdunprojektet under 2007-2008, där jag var mycket kritisk till projektet och hur kommunalrådet Johan Persson utnyttjade det för egen vinnings skull, inte minst under valrörelsen 2006 men även Johan Perssons naiva syn på projektet. Därmed fick min blogg extra stor uppmärksamhet. När projektet började bli alldeles för negativt medialt drog sig Johan Persson tillbaka och lät framförallt tjänstemännen svara på journalisternas frågor. En taktik som Johan Persson alltid använder när det kommer kritik mot kommunen.

Den så kallade invigningen 28 september 2007 var en stor fars och ett spel för gallerierna i sin rätta och verkliga bemärkelse. Det var en ren kuliss som var uppbyggd vid Snurrom. Ingenting var färdigt i det gamla lagret från Nordchoklad, som skulle bli den första utställningslokalen. Det var endast en fasad och ett antal flaggor uppsatta. Men både politikerna och media spelade med i farsen. Jag var på plats för att beskåda och dokumentera spektaklet.

Fanerdun hade istället fått hyra in sig i Bombardiers gamla lokaler inne i stan och ordnade där en utställning med kinesiska produkter. En ganska bisarr tillställning med tanke på de produkter som flugits in från Kina. Problemen blev sedan bara större och större och turerna allt mer märkvärdiga och projektet avstannade så sakteliga och både politiker och media sökte Mr Luo, utan resultat. Så småningom kraschade projektet helt och hållet. Under några år stod byggnaden som ett monument vid Snurrom medan det rättsliga efterspelet malde sin gilla gång. Mr Luo var som uppslukad av jorden, även i Kina.

59

När jag vid kommunfullmäktigemötet den 17 december 2007 valde att kritisera Socialdemokraterna för det misslyckade Fanerdunprojektet och i talarstolen höll upp den helsidesannons som socialdemokraterna haft i lokaltidningarna i samband med valet 2006 blev reaktionerna starka och jag fick  rubriker i tidningen. Barometern publicerade en bild på mig i talarstolen där jag håller upp helsidesannonsen. Som så många andra lokalpolitiker gjort använde jag en skärmdump av bilden på mig från Barometern i ett blogginlägg som jag skrev angående kommunfullmäktigemötet och min lilla kupp.

     I mellandagarna fick jag ett brev från Barometern och deras chefredaktör Gunilla Andreasson (senare bytte hon efternamn till Sax). Brevet innehöll en faktura på 6 000 kronor för att jag publicerat Barometerns bild på min blogg, ett intrång i deras och fotografens upphovsrätt. En riktig kalldusch! Jag var osäker på om det bara var ett skrämskott eller om Barometern tänkte driva kravet. Jag tänkte i varje fall inte betala fakturan i första taget. Det var tyst från Barometern en tid men i slutet av februari när jag kommer hem efter en vecka på Gran Canaria så ligger ett brev i posthögen där Barometern hotar med Kronofogden och indrivning om jag inte betalar fakturan. Någon dag senare upptäcker jag att folkpartisten Pierre Edström på sin blogg skrivit om min faktura med krav från Barometern och gjort sig lustig över fakturan. Men även hans sambo, vänsterpartisten Birgitta Axelsson Edström hade  skrivit om fakturan. Hur kunde de veta något om min faktura? Jag hade inte nämnt fakturan för en enda person i min bekantskapskrets. Det kan därmed bara vara anställda på Barometern som läckt uppgifterna till Pierre eller Birgitta. Jag blev minst sagt upprörd över att Barometern lämnat ut uppgifter om fakturan! Så här skrev Pierre Edström på sin blogg.

    ”Den självutnämnde mästerbloggaren här i Kalmar, som företräder det minsta partiet i kommunfullmäktige, verkar ha hamnat i onåd hos en av lokaltidningarna. Tidningen har nu tröttnat på att politikern ständigt publicerar foton på sin blogg som är skyddade enligt upphovsrätten och har helt sonika skickat fakturor för att deras material används utan tillstånd.”

    Det var ett helt falskt påstående, att jag ständigt skulle publicera upphovsrättsskyddat material på min blogg. Pierre Edström visade även sin avundsjuka över det stora antalet besökare på min blogg genom att kalla mig ”mästerbloggaren”. Det skulle senare visa sig vara ett riktigt självmål av Pierre Edström. Man skall inte kasta sten när man sitter i glashus, sägs det.

     Efter att jag kontaktat Pierre Edström, så bekräftade han att han fått uppgifterna från Barometern. Jag skickade då ett argt mejl till chefredaktör Gunilla Andreasson. Svaret kom ganska omgående med en inbjudan till ett möte dagen därpå hos Barometern. Hur skulle jag kunna påverka Barometern att riva fakturan?

60

Jag började fundera över vilka alternativ jag hade och om jag juridiskt kunde bestrida fakturan. Jag insåg ganska snart att det inte var en framkomlig väg. Men eftersom jag hade en minnesbild av att andra politiker haft tidningens bilder och ibland skärmdumpar med hela artiklar på sina bloggar, så började jag undersöka det. Jag kollade ett antal kommun- och regionpolitikers bloggar och hittade en hel rad exempel på hur de plockat bilder från Barometern och publicerat på sina bloggar. Jag dokumenterade alla dessa exempel med en skärmdump och en utskrift.

     Det komiska var att de grövsta exemplen stod folkpartiets Pierre Edström för, då han bland annat hade tagit en bild på det sovande landstingsrådet Jonny Petersson (V), under ett landstingsfullmäktigemöte som Barometern publicerat och som han sedan lagt upp på sin blogg. Han hade gjort liknande saker vid ett flertal tillfällen under 2007. Det fanns dessutom flera exempel på bland annat socialdemokrater och andra personer som skrev om politik på lokalnivå som t.ex. H-G Strömer från Högsby, som mer eller mindre hade som vana att plocka både bilder och texter i sin helhet från Barometern och lägga upp på sina blogg.

    Mötet med chefredaktören Gunilla Andreasson ägde rum på hennes stora hörnrum i Barometernhuset på Kvarnholmen. Efter de sedvanliga artighetsfraserna började vi diskutera den uppkomna situationen och hon lade fram Barometerns syn på att jag använt en bild som var Barometerns på min blogg. Efter en stunds diskussion frågade jag om Barometern brukade skicka fakturor enligt denna modell och på samma belopp, utan att först kontakta den berörda personen och be honom plocka bort bilden, så blev svaret lite svävande och minst sagt otydligt. Något som jag tolkade som att detta sannolikt var första gången som Barometern agerade på det här sättet mot en politiker och bloggare. När jag efter en kort diskussion också frågade om Barometern behandlade alla lika så började Gunilla Andreasson ana ugglor i mossen. Hon var givetvis tvungen att svara att alla behandlades lika och därmed hade jag fått de svar jag ville ha från henne.

   Då var det dags för mig att börja plocka fram alla mina utprintade exempel på hur Pierre Edström, ett antal gånger brutit mot upphovsrätten genom att publicera foto från tidningen på sin blogg. Tuppkammen på Gunilla Andreasson hamnade på sned ganska kvickt. Först litade hon inte på min dokumentation utan jag fick plocka fram flera av dessa exempel på hennes Mac-dator och visa dem i realtid. Först då tog hon till sig sanningen. På min fråga om hon nu skulle skicka en faktura på 6 000 kronor till samtliga politiker och privatpersoner så blev svaret väldigt, väldigt svävande. Jag tror att hon var lite chockad över den vändning som samtalet tagit och det tog en stund för Gunilla Andreasson att greppa den nya situationen.

61

Efter lite betänketid så var hon nu inte alls intresserad av att skicka fakturor på 6 000 kronor till alla politiker. Utan hon föreslog istället en kompromiss. Hon sänkte beloppet på min faktura till 1 000 kronor och lovade att övriga politiker skulle få en motsvarande faktura på samma belopp. 

Om Barometern verkligen skickade några fakturor till de andra politikerna var jag dock inte så säker på. Pierre Edström och Birgitta Axelsson var dock ganska sura och kallade mig för ”hunnalort” och diverse andra epitet på sina bloggar så de kanske ändå fick en faktura. I samband med att jag skrev boken kontaktade jag Pierre Edström och frågade om han fick någon faktura.

 62

Ett minst sagt pinsamt självmål av Pierre Edström och inte minst Barometern som försökte klämma åt ”mästerbloggaren” rejält men som föll på eget grepp.

    Det blev i vilket fall som helst en läxa för mig och jag insåg att jag måste börja fotografera mer själv för att ha egna ”pressbilder” till mina blogginlägg. Idag har jag byggt upp ett stort eget bibliotek med foto som jag kan använda. Det blir dessutom hela tiden nya foton som jag kan använda i kommande blogginlägg.

Så småningom såldes Fanerduns markområde till ett fastighetsbolag och byggnaderna revs med mängder av byggmaterial och skrot och marken återställdes. Det enda som idag påminner oss om projektet är den rondell som utsmyckats med det kinesiska röda teglet från projektet och de belysningsstolpar som man tog tillvara. Jag har på min blogg utnämnt rondellen vid Snurrom till Kalmars vackraste.

Det bidde inget utställningscentrum, det bidde en rondell.

Idag är även rondellen med de kinesiska lamporna borta. Kalmar kommun ville troligen radera bort det sista som påminde om Fanerdun.

63