Läste en väldigt bra text på Facebook som jag instämmer med till 100 procent. Jag har ju tagit starkt avstånd från alla som indirekt stödjer Rysslands krig mot Ukraina. Dessa personer och grupper kallar alla för krigshetsare som stödjer vapenstöd till Ukraina.

SwebbTv och deras profiler är ju ett bra exempel på detta men också de extrema partierna Alternativ för Sverige och Ambition Sverige, vars företrädare fullständigt tappat fotfästet enligt min uppfattning. Jag ser dem nästan som galna när det gäller Ukraina och Zelenskyj. De sprider så mycket lögner.

Läs gärna texten här nedan så kanske ni förstår.

”Det märkliga med många självutnämnda “fredsaktivister” i Rysslandsfrågan är att de verkar vara betydligt mer imponerade av rysk militärmakt än vad ryska generaler själva är.

De beskriver ständigt Ryssland som en ostoppbar koloss som kan jämna europeiska städer med marken på några timmar. Vi ska inte provocera. Vi ska inte stå emot. Vi ska inte hjälpa angripna länder. Vi ska inte rusta upp. Vi ska helst inte ens uttrycka missnöje. Allt eftersom den ryska björnen kan bli arg.

Det är en märklig form av fredsaktivism som i praktiken bygger på att man accepterar den starkares rätt.

Deras världsbild kokar ofta ner till ett enkelt budskap:

“Ryssland är farligt. Därför måste vi ge Ryssland vad Ryssland vill ha.”

Det är inte fredsaktivism. Det är avskräckningsteori utan avskräckning.

Det mest ironiska är att dessa personer ofta anklagar andra för att vara krigshetsare samtidigt som de själva ägnar större delen av sin tid åt att beskriva hur överlägsen, skrämmande och oemotståndlig den ryska krigsmakten är. Man får ibland intrycket att de är Rysslands mest entusiastiska marknadsförare.

När Ukraina försvarar sig är det provokation.

När Europa rustar upp är det provokation.

När Nato förstärker sitt försvar är det provokation.

Men när Ryssland invaderar ett grannland, bombar städer och hotar andra länder med kärnvapen är fokus plötsligt inte på aggressorn utan på alla som inte kapitulerar tillräckligt snabbt.

Den verkliga fredsfrågan blir därför sällan besvarad:

Om varje hot från en diktatur ska belönas med eftergifter, varför skulle hoten någonsin upphöra?

Historien visar tvärtom att aggressiva stater sällan blir mindre aggressiva av att upptäcka att omvärlden är rädd för dem.

Det kanske mest avslöjande är ändå hur ordet “fred” används. För många av dessa aktivister betyder fred inte att kriget upphör genom att angriparen lämnar. Fred betyder att den angripne accepterar angriparens krav.

Det är därför deras resonemang ofta låter mindre som fredsaktivism och mer som en instruktion i hur man kapitulerar på ett moraliskt tilltalande sätt.

De kallar det realism.

Andra skulle kalla det att ha internaliserat angriparens perspektiv så djupt att man inte längre märker skillnaden mellan fred och underkastelse.”