Idag är det precis ett år sedan Sverigedemokraterna partistyrelse beslutade utesluta mig från partiet. Det var lite svårt att ta in med tanke på att det var så nära ”vänner” från min tid i riksdagen och ca 14 år i partiet som medlem, som verkställde beslutet. Ingen i partistyrelsen vågade dock gå emot partiledaren och de som drev på för en uteslutning.
Idag är det historia!
Jag har tagit nya beslut och antagit helt nya utmaningar. Jag skriver på min bok och trivs med tillvaron. Det bästa är dock den totala friheten som jag känner idag. Jag är inte övervakad av SD-stasi längre. Det var faktiskt så jag upplevde det under det sista året eller åren. Partiet hade ögonen på min blogg och allt jag gjorde.
Utvecklingen och de förändringar som pågått inom SD under det senaste året är något som jag har svårt att se positivt på. Inte minst att partiet övergav Swexit, bara för att passa in. Vid partiets Landsdagar i helgen togs flera beslut som jag hade röstat emot om jag varit ombud. Det enda jag tittade lite på från landsdagarna var Jimmie Åkessons tal. Jag har hört så många tal av Jimmie Åkesson att de inte fastnar i mitt minne längre och det gjorde inte heller lördagens tal. Abortfrågan, homoadoptioner, samvetsfrihet och dubbla medborgarskap var några av de beslut som partistyrelsen drev igenom för att partiet skall passa etablissemanget. ”Slipa av kanterna” har blivit ett modeuttryck det senaste året. Frågan är om partiet slipat bort för mycket och idag lever delvis på gamla meriter.
Sverigedemokraterna är inte längre det parti jag gick med i 2004/2005 eller som det var 2010 vid riksdagsinträdet.
Läs brevet och mina kommentarer på brevet från partistyrelsen på nedanstående länk.










